Sverige har levt med svaga regeringar och starka oppositionspartier i åtta år, och det verkar bli fyra år till av politiskt fixande och trixande.
Mats Benner, professor, Lunds universitet, KTH og NIFU mats.benner@fek.lu.se
Forskningspolitikens goda år
Detta till trots har forskningspolitiken (liksom utbildningspolitiken) haft goda år i Sverige: budgetutrymmet har kraftigt vuxit, och de olika regeringarna (allians, respektive rödgrön) har kunnat driva sina hjärtefrågor utan alltför mycket krångel med oppositionen.
För alliansregeringen Reinfeldt gällde det framför allt life science och spetsforskningssatsningar, medan den rödgröna regeringen Löfven drivit en politik med många olika ingredienser: en hel del miljö- och klimatforskning, stöd till regional utveckling, mycket fokus på innovationsfrågor och kring forskning som gagnat svenskt näringsliv.
Allt hade väl varit frid och fröjd därmed, om det inte var så att Sverige står inför ett par svårlösta problem framöver – som på ett eller annat sätt måste hanteras av den regering som snart tillträder. Flera av dessa knäckfrågor har lagts ut på entreprenad för att hanteras av olika statliga utredningar, och de utredningarna börjar nu bli klara.
En utredning behandlar hur de svenska universiteten ska styras och finansieras framöver. En annan gäller hur svensk högre utbildning och forskning ska förhålla sig till internationaliseringens och globaliseringens drivkrafter och effekter.
Hur ska universiteten styras och finansieras?
Den första utredningen (den s k STRUTutredningen) har tydligt markerat var den står: det svenska sättet att finansiera och styra universiteten är inte hållbart. Forskning och utbildning skiljs åt, både ekonomiskt och i praktisk verksamhet. Och universiteten styrs via ett lapptäcke av olika signaler, utan någon tydlig riktning eller ambition. Sist men inte minst menar utredningen att ingen följer riktigt upp effekterna av alla resursströmmar och alla reformer och initiativ som tagits inom den svenska högskolepolitiken.
Allt detta har haft, menar utredaren (förre rektorn för Göteborgs universitet Pam Fredman), negativa effekter: trots rekordtillskott, är svensk forskning ett långt stycke från till exempel Danmark, Nederländerna och Schweiz i vetenskapligt genomslag.
En förklaring kan vara att så stor del av de nya resurserna kommer i form av externa anslag, vilket förstärkt en redan tydlig tendens mot att «projektifiera» forskning och driva den som ett slags forskarhotell snarare än i formen av sammanhållna akademiska miljöer.
Överetablering inom vissa områden
Det svenska sättet att finansiera och leda högre utbildning har också haft negativa effekter: ett renodlat prestationsbaserat system har lett till överetablering inom vissa områden och underkritiska miljöer inom andra. STRUT-utredningen kommer därför att föreslå någon form av sammanhållet system för resursfördelning, och dessutom kontrakt eller avtal mellan stat och lärosäten, vilket emellertid de stora universiteten motsätter sig.
Frågan blir därmed automatiskt politisk: ska den kommande regeringen – och detta måste den göra tillsammans med och i samförstånd med oppositionen – föreslå ett sådant sammanhållet system (vilket de flesta politiker sagt sig villiga att göra), eller ska den vika sig för den kritiska opinionen bland universiteten, som inte vill se en ny modell för styrning och resursfördelning?
Det finns en betydande risk att den oroliga politiska stämningen sprider sig till i grunden praktiska och pragmatiska sakfrågor, och att politiken därför inte orkar ta itu med viktiga frågor, som resursfördelningen till och ledningen av svenska universitet.
Utredningen om internationaliseringen
På samma sätt finns det en risk att den viktiga utredningen om internationaliseringen – som för första gången på allvar ställer frågan vad Sverige ska vara och betyda i en global utbildnings- och forskningsvärld – drunknar i turbulensen.
Den andra viktiga pågående utredningen (som leds av Vetenskapsrådets ordförande Agneta Bladh) har på kort tid föreslagit djärva mål för svenska universiteten – att de ska öppna sig mycket mer djupgående för rekrytering av internationella studenter och lärare, att den akademiska kulturen måste bli öppnare gentemot världen, och att Sverige ska sätta upp mål och strategier för vad landet egentligen vill med sina internationella kontakter.
Fortfarande lever den storvulna idén om att Sverige är en stormakt som andra länder gärna vill samarbeta med och att Sverige därför kan göra lite som landet självt vill. Men när världen ritas om, och nya kunskapsnationer på allvar sätter dagordningen, måste Sverige uttrycka en tanke på hur samverkan med exempelvis Kina eller afrikanska länder ska formas, av vem det ska ske, och med vilka tänkta effekter. Också denna brännande fråga – egentligen en ödesfråga för ett litet land i ett stort globalt system – riskerar alltså att hamna lite vid sidan av de komplicerade förhandlingar som oundvikligen kommer att prägla svensk politik de kommande åren.
Starka idéer
Starka idéer och starka personligheter har präglat den svenska forskningspolitiken under de senaste decennierna – antingen det har handlat om att skapa en elitkultur och resurskoncentration kring de ledande universiteten eller att arbeta mot regionala mål och mot att underbygga policies inom områden som klimat och arbetsmiljö. Dessa skarpa skillnader har hämtat sin näring i en politik som bygger mycket på kontraster mellan de olika alternativen inom blockpolitiken, där ideologiska skillnader är själva fundamentet.
Nu går Sverige på allvar in i en tid där samarbeten och kompromisser måste till, men också skarpa beslut i svåra frågor. De omnämnda utredningarna lägger grunden för ett mer långsiktigt, kunskapsbaserat och pragmatiskt synsätt på hur den högre utbildningen och forskningen ska finansieras och styras i Sverige.
Men den politiska ovissheten riskerar att lägga en kall hand över utvecklingen. Kanske väntar vi på en Godot, som aldrig kommer. Men det kan också vara så att hon eller han finns där i kulisserna, och öppnar en ny spelplan för svensk högre utbildning och forskning – med större tillit, vidare perspektiv, tydligare strukturer och mål. Större under har trots allt skett.
Hovedbilde: Riksdagen, Stockholm. Foto: Dan Henson.