Efter en höst av återkommande och inte särdeles framgångsrika försök att bilda regering i Sverige verkar det som om läget klarnar. Bra så, det är många frågor som väntar på någon form av lösning. En sådan gäller formerna för den svenska universitetspolitiken.
Av professor Mats Benner, Lunds universitet
Fredman-utredningen
Den utredning som Pam Fredman gör om finansieringen av svenska universitet är den kanske mest viktiga i detta avseende: dagens lapptäcke av pengar och styrmedel uppskattas kanske av enskilda entreprenörer i det svenska högskolesystemet, entreprenörer som drar nytta av röran och oklarheterna, men den skapar kortsiktighet och låsningar.
Något måste göras, och Pam Fredmans kommande förslag (utredningen presenteras i februari 2019) kommer att väcka debatt: vill svenska universitet och högskolor ha ett enda anslag för utbildning och forskning och vill de ingå avtal med staten om uppgifter och mandat?
Universitetenes internationella ställning
Något liknande kan sägas om de svenska universitetens och högskolornas internationella ställning – vill svenska lärosäten verkligen ha tydliga mandat här eller vill de fortsätta att arbeta med ett lapptäcke av uppdrag och uppgifter?
Svenska universitet har i allmänhet gott renommé internationellt. Svenska forskare har historiskt haft goda interna tionella nätverk och synts till och samarbetat i framstående miljöer – och också varit framgångsrika i att bygga upp nätverk och relationer kring de svenska akademiska miljöerna.
Till viss del beror denna starka svenska ställning på den draghjälp som Nobelprisen ger, men många andra faktorer har spelat in. Men världen förändras, och spelplaner ändras ganska snabbt i en värld där Kina växt till att bli världens största forskningsnation och där många andra länder, inte minst i Asien, expanderar kraftigt.
Containrar för enskilda ambitioner
Svensk synlighet inom utbildning och forskning hänger, visar det sig i den utmärkta analysen i Agneta Bladhs utredning, på en ganska lös tråd av enskilda personers engagemang och drivkrafter; institutionerna (universiteten) har inte varit särskilt aktiva utan fungerar mest som containrar för enskilda ambitioner.
Här skiljer sig Sverige från många andra – större och mindre – nationer, där just lärosätena och staten varit mycket mer aktiv och pådrivande i att identifiera former för internationell samverkan.
En strategisk agenda för internationalisering
Detta var startpunkten för Agneta Bladhs utredning om internationalisering (SOU 2018:3). Hon har nu kommit med sitt slutbetänkande, ett betänkande som alltså förhoppningsvis landar i en rimligt klar och tydlig regeringsbildning vad det lider. Det är utredningen värd.
Den ger en klargörande bild just av bristen på systematik och samlad ambition i svenska lärosätens internationella engagemang. Den föreslår en förstärkning av analys och omvärldsbevakning – viktiga uppgifter om en mer systematisk ansats ska prövas – och att det till en sådan analys kopplas kraftfulla instrument för att skapa en mer sammanhängande policy för internationalisering.
Myndigheter och lärosäten ska samarbeta i en så kallad plattform för internationalisering, istället för dagens ad-hocmässiga samarbeten kring enskilda engagement.
Utredningen föreslår därför ingen särskild myndighet för internationalisering, vilket säkert är klokt för att undvika en stor debatt om att nya myndigheter skapas, utan en sorts myndighetsklubb med samlat ansvar för att alla aspekter av internationalisering – från kulturella till innovationsdrivna – samordnas. Uppgiften blir inte enkel men den är sannerligen värd ett seriöst försök.
Särskilda medel ska också, föreslår utredaren, tillskjutas för att knyta internationella masterstudenter till framstående vetenskapliga miljöer. Universiteten ska också få möjlighet att frigöra delar av sina egna utbildningsresurser för att stärka den internationella rekryteringen.
Kunskapsnationen Sverige
Förändringar i stort och smått alltså. Analysen ska stärkas och omvärldsbevakningen likaså, så att det inte primärt blir kortsiktiga eller personbundna engagemang som styr. Sverige ska bli känt som kunskapsnation men också bättre på att förstå hur andra kunskapsnationer fungerar, och hur samarbeten kan initieras där.
Sverige ska ha en mer systematisk hållning kring hur samarbeten, när deras riktning väl klargjorts, ska genomföras i samarbete mellan finansiärer, lärosäten och andra myndigheter. Lärosätena ska få större handlingsutrymme för att faktiskt driva på internationaliseringen inom områden som de själva identifierat och vill satsa på.
Anarkisk högskolepolitik
Sverige har sedan 1990-talet haft en närmast anarkisk högskolepolitik, med mängder av ambitioner och styrformer som korsa varandra. Det har skapat unika möjligheter för driftiga individer men också överlappningar och märkliga lakuner av inaktivitet. Det behövs större samlade grepp och tydligare ambitioner. Till denna nya reformvåg hör alltså Agneta Bladhs utredning.
Kommer förslagen att bli verklighet? Det är förstås knäckfrågan. Dessa förslag passar in i en bredare förändring alltså, vägledd av Pam Fredmans styr- och resursutredning, som visar vägen mot en mer sammanhållen universitets- och högskolepolitik, med entydig finansiering, klargjorda förväntningar och mål och en stark analys- och uppföljningsfunktion.
Men denna riktning mot en mer sam ordnad högskolepolitik har många kritiker och belackare, som fruktar att den kommer att beskära den handlingsfrihet de skapat sig och fått under de senaste decennierna.
Det är därför viktigt att diskussionen om Agneta Bladhs utredning hamnar rätt, och att den inte bara framstår som en katalog av viktiga men kanske inte livsnödvändiga förslag för att stärka Sveriges internationella ställning inom högre utbildning och forskning.
I en tid när andra länder mycket tydligt klargör sina ambitioner med internationella samarbeten och lika tydligt resurssätter dessa ambitioner, räcker det inte för Sverige att förlita sig på enskilda initiativ och enskilda heroiska insatser. Det behövs, om det förlegade uttrycket kan accepteras, en plan för vad Sverige vill med världen och hur Sverige ska förhålla sig till en värld stöpt i ständig förändring.
Foto: Zoom-Zoom