Under det senaste decenniet har stämningen i svensk forskningspolitisk debatt varit lite dyster. Trots storsatsningar – en ökning med nästan 30 procent i insatta resurser från mitten av 00-talet fram till idag – så verkar inte forskningskvaliteten hålla jämna steg. Snarare står Sverige still.
Mats Benner, professor, Lunds universitet
Olika försök har gjorts för att stimulera kvaliteten – ökad externfinansiering i konkurrens, bibliometriska undersökningar som kopplas till resursfördelning, externa utvärderingar, eget arbete bland universiteten – men ännu så länge är det osäkert vad som ger resultat och om det går att hitta en framkomlig väg för att stärka svensk forsknings ställning i världen.
Vetenskapsrådet
De första indikationerna på att kvaliteten i svensk forskning stagnerat kom redan vid millennieskiftet, och utgjorde en viktig förklaring till bildandet av ett samlat råd för grundforskning, Vetenskapsrådet år 2001.
Vetenskapsrådet inrättades med lag – unikt i Sverige – för att stadfästa att det nu fanns en myndighet som leddes av forskare och där kollegiala bedömningar skulle tillse att den vetenskapliga kvaliteten var hög. Förhoppningarna var stora att Vetenskapsrådet – och den ökade betoningen på extern finansiering av forskning – skulle höja kvaliteten.
Belöna det bästa
I 2004 års forskningsproposition fick Vetenskapsrådet en rejäl ökning av anslagen, med hänvisning till just dess betydelse för forskningens kvalitet:
«Jag bedömer att vi behöver belöna det bästa, belöna kvalitet […] Det innebär att statliga Vetenskapsrådet får en stor del av resursförstärkningen för att i sin tur fördela pengarna till universiteten» (dåvarande utbildningsminister Thomas Östros, i Svenska Dagbladet 040913).
Efterhand väcktes frågan om externfinansiering verkligen var en kungsväg mot högre forskningskvalitet, eller om universiteten borde få en större och viktigare roll däri. Frågan togs upp i 2008 års forskningsproposition, presenterad av regeringen Reinfeldt.
Den introducerade ett system som fördelar delar av anslaget till universiteten baserat på bibliometrisk analys av lärosätenas genomslag inom olika forskningsområden, tillsammans med fördelning av externa anslag. Denna modell presenterades med stora ambitioner. I 2008 års forskningsproposition hette det bland annat:
«Kvalitetsbaserad tilldelning av anslag ger tydliga signaler till de forskande lärosätena att arbeta mer aktivt med forskningskvalitet och att utveckla framstående forskningsmiljöer» (prop 2008/09:50 s. 23).
FOKUS
Omfördelningseffekterna av detta system blev emellertid små – ett tiotal miljoner upp och ned för universitet med över en miljard i direkta statsanslag märktes knappt – och systemet framstod därför sannolikt som ganska ineffektivt.
I ett senare skede gav därför regeringen Reinfeldt i uppdrag till Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansiärer att «utreda och lämna förslag till en modell för resursfördelning till universitet och högskolor, som innefattar kollegial bedömning och som gör det möjligt att fördela resurser på ett sådant sätt att det premierar kvalitet och prestation i forskning» (Vetenskapsrådet 2014, Forskningskvalitetsutvärdering i Sverige – FOKUS).
Detta svenska nationella forskningsutvärderingssystem var tänkt som en svensk variant av det brittiska REF-systemet, med ämnespaneler som skulle betygssätta forskning och lämna rekommendationer kring framtida fördelning. Det skulle, tänkte man sig, driva universiteten mot högre kvalitet och, inte minst, förmå dem att lägga ned svagare ämnen och miljöer.
FOKUS beställdes alltså av regeringen Reinfeldt, men presenterades först när Sverige fått en ny regering efter valet 2014. FOKUS, som förslaget alltså kom att kallas, fick lika plötsligt som oväntat respass av regeringen Löfven, som inte ville binda upp sig kring en sådan nationell modell.
En ledande kunskapsnation
Överlag arbetar regeringen Löfven – såväl i sin nuvarande form (efter valet 2018) som under perioden 2014–2018 – med en bredare målbild för svensk forskning. Symptomatisk är formuleringen i dess första forskningsproposition från 2016:
«Regeringens nya mål är att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.» (Prop. 2016/17:50 s. 20)
Ett nationellt ramverk för forskningsutvärdering
Forskningskvalitet är alltså bara en av många ingredienser i en bredare ambition, där sysselsättning, innovation, hållbar och social inkludering är huvudmålen.
Men kvaliteten har också en självständig, om än lite diffus, roll i politiken. Istället för FOKUS lanserade regeringen Löfven i den senaste forskningspropositionen tanken på ett nationellt ramverk för forskningsutvärdering, i regi av Universitetskanslersämbetet (UKÄ).
UKÄ har i modern tid knappast alls befattat sig med forskning så denna befordran kom lite överraskande. UKÄ har i sin tur ruvat på ett förslag som är just ett ramverk, en ganska allmänt hållen modell för kvalitetssäkring snarare än betygssättning. Modellen har testats och remitterats och väntar nu på att sjösättas.
Uppsalautvärderingen: Kvalitet och förnyelse
En del i detta nationella ramverk lär bli att universiteten själva ska utvärdera forskningskvalitet, i syftet att stärka just kvaliteten. Först ut var, som vanligt, Uppsala universitet, som redan 2007 initierade sin stora utvärdering KoF (Kvalitet och förnyelse).
I de två första rundorna av KoF (2007 och 2011) var det en traditionell utvärdering, med betygssättning och belöningssystem anpassade efter det. Avsikten där var att sätta en internationell benchmark för kvaliteten och sedan låta enheterna reagera på detta. Effekten av detta har inte följts upp i detalj, men man kan försiktigt dra slutsatsen att utvärderingarnas effekt på kvalitetsutvecklingen i Uppsala varit måttliga.
I den senaste utvärderingen, kallad KoF17, prövas en ny ansats – nu ska inte längre betyg sättas, utan nu ska universitetets olika enheter få göra en självvärdering utifrån ganska vida ramar, som sedan kommenteras av externa paneler som lämnar rekommendationer i stort och smått.
Sveriges Lantbruksuniversitet, Göteborgs universitet och nu senast Lunds universitet har följt efter denna modell och gjort eller planerar att göra sådana utvärderingar.
Självvärderingar med internationella experter
Uppsalautvärderingen presenterar ett antal ganska drastiska förslag på förbättringar: kring akademisk kultur, ledarskap, rekrytering och så vidare. Uppsala universitets styrelse – konsistoriet, som för övrigt leds av den för Forskningspolitikks läsare inte obekante Gudmund Hernes – har enligt uppgift varit särskilt pådrivande; den tycker sig ha funnit i denna typ av utvärderingar något att arbeta utifrån i form av en måttstock på universitets välmående och prestationer.
Förhoppningen är väl också att denna typ av självvärderingar, med rådgivande reaktioner från internationella experter, ska kunna lösa kvalitetsproblematiken för svenska universitet, genom att ge verksamhetens olika delar möjligheten att formulera mål och ambitioner. Dessa ska sedan knytas samman av fakulteter och av universitetsledningar till en samlad riktning och strategi för universiteten.
Dessa strategiska vägval ska i sin tur kunna ligga till grund för en tillitsbaserad dialog med statsmakter och externa intressenter – i linje med det utredningsförslag som nyligen lämnats om ett nytt sätt att finansiera och styra svenska lärosäten (presenterad av Sverker Sörlin i senaste Forskningspolitikk, «Ny utredning om universitetens styrning i Sverige»).
Varken betyg, bibliometri eller finansieringsanalys har alltså fått någon större effekt på kvalitetsutvecklingen i svensk forskning. Incitamenten är för röriga och det är för många olika styrsignaler som verkar samtidigt för att den avsedda inriktningen ska få full effekt.
Nu är det istället lärosätena själva, och deras olika miljöer, som ska formulera vad de gör och hur de gör det – och sedan få kommentarer och råd att förhålla sig till. Kommer det att räcka? Kommer det att övertyga staten om att universiteten behöver få en ökad andel av sina forskningsresurser i form av basanslag? Ingen vet. Men nu ligger bollen tydligt hos universiteten – det är de som ska säkra och stärka kvaliteten i svensk forskning.
Hovedbilde: Uppsala universitet-har redan 2007 hatt sin stora utvärdering: Kvalitet och förnyelse. Foto: Borisb17