De offentliga forskningsstiftelserna i Sverige fyller tjugofem år. Två jubileumsskrifter diskuterar hur det har gått för stiftelserna. Hur har samspelet med börsen, staten och universiteten varit? Vilka roller har stiftelserna tagit? Och hur länge ska de egentligen verka?
Daniel Holmberg, seniorrådgiver, Nordisk ministerråd
Viktig stiftelsesektor
Stiftelsesektorn har historiskt haft en stor betydelse för forskningens utveckling i Sverige. I synnerhet Wallenbergstiftelsernas, men också många andra stiftelsers stöd har varit värdefulla tillskott till universitetens statliga anslag.
För ett kvartssekel sedan förstärktes sektorn med fem offentliga forskningsstiftelser, som tillsammans fick drygt 14 miljarder SEK i kapital: Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (Mistra), Stiftelsen för forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (Östersjöstiftelsen), Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) och Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen). Deras gemensamma uppdrag var att finansiera så kallad strategisk forskning – att finansiera excellent och näringslivsrelevant forskning i syfte att utveckla Sveriges konkurrenskraft och tillväxt (Sörlin 2005).
Kontroversiell reform
I dag är de fem forskningsstiftelserna accepterade och integrerade i det svenska forskningssystemet. Det framgick vid stiftelsernas 25-årsjubileum som firades i Stockholm den 2 oktober under högtidliga former. Men för ett kvartssekel sedan var tongångarna annorlunda. Då var stiftelserna ifrågasatta, delvis beroende på att de bildades av de svenska löntagarfondsmedlen. Kapitalet i löntagarfonderna skulle ju kontrolleras av facket och gynna löntagarna, inte ställas i forskningens tjänst.
Det faktum att pengarna skulle placeras i självständiga stiftelser och därmed utanför politisk kontroll – en viktig målsättning för den borgerliga regeringen Bildt – var också mycket kontroversiellt. Universiteten foredrog att medlen gick till de existerande fakulteterna. Också forskningsråden och Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) kunde tänka sig att förvalta medlen. Dessutom kritiserades stiftelsernas strategiska uppdrag att «förnya» forskningen (Benner 2001).
Stark kapitaltillväxt
Efter en trevande start har stiftelserna funnit ändamålsenliga arbetsformer och relationer, främst till universitet och högskolor men också till näringslivet. Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) som har i uppdrag att granska stiftelsernas verksamhet har med åren också blivit alltmer positiva.
Stiftelsernas stöd, främst till tvärvetenskapliga program, projekt, forskartjänster, samt internationellt och näringsrelevant samarbete, har varit betydande. Detta lyfts fram i jubileumsskriften Stiftelserna ett kvartssekel: En hisnande resa från löntagarfonder till forskningspengar (Eklund 2019). Tack vare stiftelsernas framgångsrika kapitalförvaltning – de klarade sig igenom IT-kraschen (2000) och finanskrisen (2008) – har de kunnat utdela betydande belopp, totalt 33 miljarder SEK (i löpande priser, dvs. utan inflationsjustering).
Stiftelsernas beroende och inflytande
Att ge offentliga forskningsstiftelser i stället för myndigheter i uppdrag att förnya forskningen var ett ovanligt arrangemang. Stiftelserna har varit beroende av börsutvecklingen snarare än politiska beslut och börsen har trots kriser utvecklats mycket positivt det senaste kvartsseklet. Staten skulle troligen inte ha kunnat höja forskningsanslagen i motsvarande takt som kapitalmarknaden (Eklund 2019).
Stiftelserna har också varit beroende av universitetens och högskolornas organisation och inriktning, men ändå kunnat agera friare än fakulteterna. Det är därför troligt att stiftelserna lyckats åstadkomma förändringar i forskningens tvärvetenskaplighet, internationalisering och näringsrelevans som inte hade kunnat ske endast i universitetens regi, samtidigt som universiteten har kunnat dra fördel av ökade resurser och i grund och botten pro-akademiska insatser.
SSF, Mistra, STINT, Östersjöstiftelsen och KK-stiftelsen har huvudsakligen förlitat sig på de statliga finansiärernas finansieringsformer. Ett exempel på förnyelse är dock forskarskolorna som startades i stor mängd under 1990-talet. Ett annat exempel är programmet KK-miljöer i KK-stiftelsens regi. Detta program delegerar betydande ansvar och finansiärsuppgifter, till exempel kvalitetsbedömning av enskilda insatser, till forskningsutföraren och utgör nu en central del i KK-stiftelsens utbyggnad av forskning vid de nya universiteten och högskolorna.
I skriften Förnyare i forskningslandskapet: KK-stiftelsen 1994–2019 skildras hur stiftelsen – genom stödet till högskolorna och bidrag till omstrukturering av forskningsinstitutssektorn – bidragit till fler forskningsaktörer i hela Sverige, främst med näringslivsrelevant kunskapsproduktion och kompetensförsörjning (Holmberg och Sörlin 2019). Stiftelsen har de senaste tjugofem åren i sällskap med staten bidragit till att omstrukturera och utvidga vissa delar av det svenska kunskapssystemet.
Stiftelseroller
Stiftelserna har främst önskat bidra med initierande och kompletterande insatser i förhållande till statens offentliga resurser. Under 1990-talets senare hälft tvingades man på grund av det statsfinansiella läget och politiska påtryckningar att göra vissa ersättande forskningsinsatser. Det gällde i synnerhet SSF, Mistra och KK-stiftelsen. En sådan myndighetsliknande roll, där man genomfört insatser för statens räkning, har KK-stiftelsen i viss mån också haft inom institutssektorn.
Detta förekom dock egentligen bara under 1990-talet. Sedan dess har KK-stiftelsen snarare agerat huvudsakligen som ett alternativt forskningsråd, med prioriteringen att bidra till resurskoncentration och hög vetenskaplig kvalitet. Möjligen gäller detta också flera av de andra stiftelserna, eftersom insatserna huvudsakligen varit kompletterande. De har haft svårt att omsätta en strategisk forskningsfinansiering i praktiken (Sörlin 2005). Genom programmet KK-miljöer har KK-stiftelsen dock utvecklat en mer entreprenöriell roll, med förväntningar på strukturella förändringar inom lärosätena.
Framtiden?
Forskningsstiftelsernas andel av lärosätenas intäkter har minskat det senaste decenniet, främst beroende på det statliga forskningssystemets kontinuerligt ökande resurser, men utgör fortfarande ett viktigt resurstillskott. Lärosätenas samlade intäkter från de offentliga stiftelserna är cirka 1,3 miljarder kronor. Det kan till exempel jämföras med intäkterna från EU på cirka 1,9 miljarder kronor (Holmberg och Sörlin 2019).
Stiftelsernas höga kapitalisering – de har drygt 30 miljarder SEK kvar i kapital – väcker frågan om deras livslängd (Eklund 2019). Förutom KK-stiftelsen, som har ett permanent uppdrag, så var den ursprungliga tanken att stiftelserna skulle ge en tillfällig finansiell stimulans i forskningssystemet. Men de har visat sig vara mer uthålliga än vad grundarna och stiftelserna själva räknat med.
Så länge kapitalförvaltning och börsutveckling är positiva finns heller inget som hindrar stiftelsernas fortlevnad. Sveriges universitet och högskolor kommer nog därför under en förutsebar framtid att kunna ta del av den ökade mångfald av forskningsfinansiärer och finansieringsmöjligheter som de nya stiftelserna bidrog till på 1990-talet.
*****
Benner, M. (2001) Kontrovers och konsensus. SISTER, Nya Doxa.
Eklund, K. (2019) Stiftelserna ett kvartssekel: En hisnande resa från löntagarfonder till forskningspengar. Östersjöstiftelsen, KK-stiftelsen,
STINT, Riksbankens jubileumsfond, Mistra och SSF.
Holmberg, D. & Sörlin, S. (2019) Förnyare i forskningslandskapet: KK-stiftelsen 1994–2019. Stockholm: KK-stiftelsen.
Sörlin, S. (red.) (2005) «I den absoluta frontlinjen»: En bok om forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens möjligheter. Stockholm: Nya Doxa.
Hovedbilde: Lawrence Dutton.