Infrastrukturer får allt större betydelse för forskningen. Detta konstateras än en gång, nu i en ny svensk utredning, Stärkt fokus på framtidens infrastruktur. Sverker Sörlin diskuterar förslagen i utredningen.
Av professor Sverker Sörlin, KTH, Stockholm
Utredaren Tobias Krantz var högskoleoch forskningsminister 2009–2010 och har sedan bland annat arbetat med forskningsfrågor vid Svenskt Näringsliv, en intresseorganisation för företagen i Sverige.
Infrastruktur
Vad som utgör en forskningsinfrastruktur är inte entydigt. Enligt en gammal tradition har stora anläggningar som observatorier och acceleratorer räknats dit.
Men också samlingar som bibliotek och museisamlingar är infrastrukturer fast de inte alltid kallas så, liksom arkiv och statistiska databaser för alltifrån demografi till folkhälsa, arbetsmarknad och ekonomi. Skala avgör ibland. Satelliter och forskningsfartyg är infrastrukturer, och stora experimentanläggningar som svenska MaxLab och spallationskällan ESS nära Lund. Men inte vanliga laboratorier, ens om de är stora.
Intresset för infrastruktur har vuxit på lärosätena. Det är stora resurser knutna till anläggningarna och erfarenheten visar att den som har en strategisk infrastruktur på sitt campus har lättare att locka till sig stora forskningsanslag.
Samtidigt är kriterierna för att fördela infrastrukturer mindre väl etablerade och framförallt inte så beprövade som kriterierna för att fördela rörliga forskningsmedel. Det gör frågorna känsliga och ibland kontroversiella. Beslut om fördelning av en stor infrastruktur blir gärna styrande för forskning och undervisning på lång sikt.
Vetenskapsråden
Sedan 2000-talet har infrastrukturen fått särskild behandling av Vetenskapsrådet, VR, den största forskningsmyndigheten i Sverige. Dess infrastrukturbudget har vuxit snabbt i förhållande till de rörliga forskningsmedlen. Idag får omkring femtio infrastrukturer stöd av VR och av allt att döma kommer antalet att fortsätta öka.
Krantz utredning är emellertid inte inriktad på att lösa sofistikerade definitionsproblem. Utredaren tycker att det är befogat och troligen oundvikligt med fortsatt expansion men ser samtidigt problem med att låta VR-finansieringen växa och därmed tränga ut medlen till själva forskningen. Den föreslagna lösningen är, inte oväntat, att låta universiteten bidra med mer.
Innovationen här är att peka på universitetens växande ”myndighetskapital” – icke förbrukade medel från tidigare år. Den statliga anslagsdelen av detta kapital vill Krantz ta i anspråk för infrastrukturella satsningar. Men detta är förstås en tillfällig och mycket bräcklig lösning. Den är också karakteristisk för utredningen, som luftar många halvtänkta idéer och vars slutsatser förjaktligen blir halvkvädna.
Humanistiskaanläggningar
Huvuddelen av intresset riktas mot de naturvetenskapliga, tekniska och medicinska anläggningarna. De humanistiska ägnas mer förstrött intresse. En orsak ligger i att museer och andra kulturmiljöer i hög grad skilts från forskningen i det svenska systemet. Därmed står dessa miljöer överlag även utanför den reguljära forskningsfinansieringen. Med sina mycket begränsade reguljära forskningsanslag har museer, arkiv, bibliotek och andra forskande institutioner utanför universitetssektorn därmed också svårare att få konkurrensutsatta stöd av forskningsråden. Plus att de tenderar att definieras bort från infrastrukturkartan.
Särskilt humanistiska forskare har länge påtalat detta men frågan blir inte löst i denna utredning. Utredningen vill visserligen bredda deltagandet i beredningen av infrastrukturfrågor till representanter från hälsovård och näringsliv, men har förbluffande litet att säga om de många humanister som använder data inom allt från arkeologiska analyser till digitaliserade handskrifter och social statistik.
Nytt svenskt forskningsfartyg
Utredaren lägger även fram ett rätt löst skisserat förslag om att bygga ett nytt svenskt forskningsfartyg för att ersätta isbrytaren Oden som länge arbetat i polarområdena. Finansieringsformerna ska utredas vidare. Utredaren är fullt medveten om att det existerar alternativa lösningar. Svenska forskare kan samarbeta med andra länders fartyg, på samma sätt som Oden haft utländska forskare ombord.
En övergripande tanke hos utredaren är att det splittrade infrastrukturområdet behöver en mer aktiv statlig styrning. De viktigaste infrastrukturerna bör bedrivas i myndighetsform, anser han, en tanke som begripligt nog inte väckt någon omedelbar entusiasm i forskarsamhället eller bland universiteten.
Forskningsberedningen
Det mest kontroversiella förslaget är nog ändå att forskningsberedningen ska innehålla politiker från olika partier. Forskningsberedningen är regeringens rådgivande organ i forskningsfrågor, inrättat 1962, numera med forskningsministern som ordförande. Visserligen har VR, i likhet med Forskningsrådet i Norge, också en rådgivande roll, men VR:s rådgivning inriktas huvudsakligen på statistiska och bibliometriska underlag och vissa specialundersökningar. Forskningsberedningens roll är att tänka friare och utmana både traditionen och om så behövs den sittande regeringen, och det kan knappast en myndighet göra.
Förslaget att beredningen hädanefter ska innehålla politiker från olika partier ligger i linje med den i och för sig rimliga tanken att forskning kräver långsiktighet och stabil finansiering och att detta gynnas om partierna över olika gränser samlas under ärendenas beredning. Krantz jämför med försvarsberedningen där försvarets inriktning och budget samordnas politiskt.
Förslaget kommer knappast att bli verklighet. Det finns redan ett tydligt erkännande i riksdagen av att långsiktighet behövs och ett tioårsperspektiv har blivit etablerat i svensk forskningsplanering. Den stora poängen med forskningsberedningen, att forskare dominerar och i sin friare roll kan erbjuda både insikter och åsikter om forskningens utveckling och villkor, skulle dessutom försvagas med utredningens förslag. Forskningsplaneringen skulle över en natt politiseras, både reellt och symboliskt.
Ett mer realistiskt och användbart förslag från utredningen är att öka synligheten för infrastrukturerna genom att låta innovationsmyndigheten Vinnova ta ett större ansvar. Troligen ligger det också något i att de svårhanterade frågorna om digitaliseringen och dess infrastrukturer åtminstone tills vidare placeras i en särskild myndighet.
Ad hoc-mässiga förslag
Framförallt saknar utredningen försök att förstå de större utvecklingslinjerna i den globala forskningens dynamik. Infrastrukturer har visserligen fasta delar, men de är samtidigt mycket rörliga eftersom forskningen ständigt växlar fokus och alstrar nya behov. Nya strukturer måste byggas men ingen kan förutsäga exakt var och hur. Dessutom måste de redan befintliga fungera. Redan idag dras det ner på forskningsbibliotekens och arkivens öppettider. Enorma digitaliseringsprojekt av äldre forskningsmaterial skulle behövas och nya databaser för medicinska data behöver expandera och tillgängliggöras.
Svensk forskningsinfrastruktur har vuxit fram på ett ad hoc-mässigt sätt och är i behov av mer och långsiktigare styrning, det har utredaren förstått. Men förslagen som lämnas är i praktiken lika ad hoc-mässiga. Denna utredning framstår huvudsakligen som en överflygning av infrastrukturens landskap – på hög höjd och utan att de nödvändiga detaljerna tas på allvar. Det är också svårt att se att det skulle gå att ta sig ut ur den nuvarande situationen utan att öka resurserna till forskningens infrastrukturer.
Vad som därför borde övervägas är närmast en statlig investeringsbudget för infrastrukturer som skulle ställas till forskningens förfogande. Där behövs verkligen politiska beslut för att trycka på knappen när särskilda behov föreligger och när motiven är väl utredda. Beredningen av dessa ärenden bör ligga hos forskningsmyndigheterna, men andra myndigheter måste givetvis dras in i processen av exempelvis säkerhetspolitiska eller miljöoch klimatpolitiska skäl, precis som utredningen också betonar.
Det nuvarande systemet har svårt att klara riktig stora nya initiativ samtidigt som det genererar en överdriven entusiasm inför små och medelstora anläggningar som lärosätena hellre skulle finansiera själva. På det sättet skulle sambandet mellan politiken och forskningens behov stärkas samtidigt som autonomin i forskarsamhället bevaras. Med Krantz långtgående förslag äventyras denna autonomi, utan att något väsentligt uppnås.
Se även: MarieLouise Samuelsson: Ny myndighet föreslås hålla i infrastrukturens trådar (Universitetsläraren)
Foto: PENTAX Image