I Skandinavien som i andra delar av världen vill staten att universitetens och högskolornas interaktion med det omgivande samhället skall utvecklas. Denna artikel beskriver hur de svenska högskolorna och universiteten hanterat samverkansuppgiften de senaste decennierna. Den bygger på en rapport skriven på uppdrag av VINNOVA, som i sin tur har den svenska regeringens uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka högskolornas och universitetens hantering av samverkansuppgiften.
MATS BENNER, PROFESSOR, KTH STOCKHOLM
mats.benner@fek.lu.se
SVERKER SÖRLIN, PROFESSOR, KTH STOCKHOLM
sverker.sorlin@abe.kth.se
Svenska lärosäten har en stark tradition av samverkan. De är som bekant både offentligt styrda och i huvudsak offentligt finansierade och kan närmast beskrivas som delar av samhället snarare än som skilda från det. De äldre universiteten har en lång tradition av att samverka i sina respektive städer med skola, näringsliv, politik och kultur, men också av att arbeta nära regeringskansli och myndigheter. De specialiserade lärosätena – inom jordbruk, teknik, ekonomi och medicin – har alltid haft naturliga band till anknytande sektorer, branscher och nätverk. De nya lärosätena, tillkomna under efterkrigstiden och i synnerhet under och efter 1970-talets stora högskolereformer, utvecklades i högre grad utifrån närsamhällets förutsättningar och intressen. En Central uppgift för dem var att tillgodose den offentliga sektorns behov av professionsutbildade inom skola, vård och omsorg.
Samtidigt som den historiska traditionen av samverkan var tät var den också osystematisk. Inom de äldre lärosätena var det främst enskilda individer, grupper och miljöer som utgjorde kraftfältet kring samverkansuppgiften. Det syntes inte minst i näringslivssamverkan, där just sådana enskilda insatser varit helt avgörande medan lärosätena själva utgjort en mer passiv – men i huvudsak välvillig – bas. Många framstående svenska naturforskare under 1900-talet – kemisten och nobelpristagaren The Svedberg är ett exempel – hade stort intresse för praktisk samverkan med näringslivet. Lika vital, självklar, men också individberoende var lärosätenas samverkan med kultur och offentlig debatt, där flera av Sveriges viktigaste opinionsbildare haft sin bas vid universitet och högskolor; man kan nämna exempelvis ekonomen Gunnar Myrdal och filosofen Ingemar Hedenius. De nya lärosätena hade å sin sida utbildning snarare än forskning som sin primära samverkansroll och där fungerade samverkan också som ett medel att mobilisera resurser och stöd från det omgivande samhället.
Institutionalisering av samverkansuppgiften
Traditionen av samverkan på enskilt snarare än institutionellt initiativ förändrades gradvis under 1970- och 1980-talen, först med kontaktsekretariat och ramprogram för samverkan mellan akademiska grupper och näringsliv, senare när teknikparker gav samverkansuppgiften en stabilare plattform, synlig också i campuslandskapet. Staten blev efterhand, under inflytande av den internationella utvecklingen men också på grund av den starka strukturomvandlingen av det traditionella svenska näringslivet (skog, stål, varv, mineral), alltmer intresserad av att stimulera framväxten av forskningsbaserade branscher som informationsteknik, datorer, bioteknik, materialvetenskap och andra framtidsområden. Redan vid ingången till 1980-talet märktes de växande förväntningarna från statens sida och en viss otålighet när tempoväxlingen inte blev så snabb som man hoppades.
En viktig historisk punkt kom när samverkansuppgiften 1998 under Carl Thams ministerperiod gjordes till en av lärosätenas huvuduppgifter i paritet med utbildning och forskning, även kallad den tredje uppgiften. Vid flera av de lärosäten vi studerat fungerade denna tydliga markering från statens sida som en hävstån för krafter inom lärosätena som ville professionalisera samverkansarbetet och göra det till en uppgift inte enbart för enskilda grupper utan för lärosätena som helhet, även om det dröjt till de allra senaste åren innan mer sammanhållande organisatoriska lösningar kommit på plats. Särskilt för de äldre universiteten var beslutet 1998 viktigt, inte minst för att hantera skeptiska opinioner av ortodoxi som fanns på många håll inom fakulteterna. Parallellt med detta kom KK-stiftelsens (en av de nya löntagarfondsstiftelserna från det tidiga 1990-talet) finansieringsmodeller för de yngre lärosätena, som uttryckligen byggde på idén om samfinansiering med näringslivet. Exempelvis Mälardalens Högskola och Högskolan i Halmstad kunde på detta sätt avsevärt utveckla sin näringslivsanknytning.
Ett ständigt debattämne har varit de återkommande försöken att bryta upp det s.k. lärarundantaget, alltså de akademiskt anställdas rätt till patent och licenser också för sådant de arbetat med i tjänsten. Argumentet för ett avskaffand var att skapa en tydligare koppling mella lärosätena och samverkansuppdraget, i linje med vad som skedde i USA med den s.k. Bayh-Dole Act 1980. En statlig utredning den s.k. NYFOR-utredningen, avrådd 1996 emellertid från att avskaffa lärarundantaget och så har det också förblivit, om än med då och då uppflammande debatter.
Finansiering och ledning
En nu intensivt pågående diskussion gäller finansiering och ledning av samverkansuppgiften. Den handlar om hur lärosätena tar sig an olika stödprogram från VINNOVA, KK-stiftelsen och andra, men också hur lärosätenas egna resurser för utbildning och forskning ska fördelas, och hur samverkansuppgiften passas in i lärosätenas fördelnings- och belöningssystem. I klartext: i hur hög grad skall samverkansuppgiften styra den interna resursallokeringen i högskolan?
Svenska universitet har en betydande organisatorisk frihet. De har också en alltmer rörlig och flexibel resursbas och verksamhet som i hög grad styrs via grupper och miljöer kring specifika forsknings- och utbildningsprogram. Utmaningen de står inför är att skapa en rimlig balans mellan dessa nivåer och ledningsfunktionerna när lärosätenas samverkansroll ska utmejslas, och att finna vägar att integrera de vanligen externfinansierade verksamheterna i lärosätenas samverkansstrategier. Denna fråga kommer att bli än mer kritisk om och när ett system för ekonomisk belöning av samverkansuppgiften sjösätts.
Samverkansuppgiftens professionalisering pågår alltså för fullt. Men även om en professionell hantering av denna uppgift är målet, så är vägen dit inte enkel. Hur viktig skall samverkan anses vara? Hur skall dess kvalitet bedömas? Staten utreder för närvarande, med VINNOVA som ansvarig myndighet, formerna för att bedöma, värdera och belöna lärosätenas samverkan. Uppdraget handlar dels om att finna ett värderings- och belöningssystem i allmänhet, dels att stödja lärosätenas ledning och styrning av samverkan.
Olika synpunkter
Svaren på remissen om indikatorer – liksom våra fallstudier av enskilda lärosäten – visar att samverkansuppgiften ännu inte hittat sin roll och sin funktion i ledningen och styrningen av svenska lärosäten. Även om flertalet har samverkansansvariga inom sina ledningsgrupper (vicerektor eller liknande) är det oklart hur lärosätena egentligen arbetar långsiktigt med den och vilka intressen som styr inriktning och arbetsformer. Detta syns inte minst i lärosätenas kritiska kommentarer till remissens indikatorer för samverkan. VINNOVA har nämligen i sin remiss erbjudit lärosätena en stor och bred palett av tänkbara indikatorer på samverkan. Lärosätena har inte uppfattat detta som en möjlighet att artikulera vad de menar med samverkan och hur de arbetar med uppgiften som organiserad aktivitet, utan remissen har snarare bjudit in till kritik. Remissvaren uttrycker en delvis motsägelsefull hållning: å ena sidan är samverkan ännu mer komplex och svårfångad än vad remissen anger, å andra sidan skulle ett system med få men verkningsfulla indikatorer kunna accepteras. Samtidigt tyder svaren på en försiktig skepsis mot centralstyrda modeller för samverkan, och en plädering för en mer flexibel och pluralistisk förståelse av vad samverkan är och hur den bäst kan stödjas. De pekar också på att lärosätena själva blivit mer medvetna om hur samverkan, rätt använd, kan stärka kärnuppgifterna forskning och utbildning. De pekar också på att lärosätena vill fortsätta arbetet med att hitta nya och produktiva former för att knyta samman alla tre uppgifterna utan risk för centralstyrning.
Lärosätena har också, helt följdriktigt, varit mer positiva till de medel för samverkan som aviserades i 2012 års forsknings- och innovationsproposition och som Vinnova lyst ut två gånger, 2013 och 2014. Flertalet lärosäten har ansökt om medel i olika sammanhang, från det s.k. Nyckelaktörsprogrammet på 00-talet och framåt. Detta kan ses som en reflektion av att de efterhand har utvecklat egna planer för samverkan och hur den ska användas i den egna verksamheten.
Vi kan, slutligen, konstatera att samverkansrollen ser olika ut vid olika lärosäten. Tydligast och mest naturligt träder den fram vid de nya lärosätena. De är utvecklade i en miljö av etablerade förväntningar och roller, medan den akademiska rollen är understödjande snarare än pådrivande. För de äldre lärosätena, med sina högst varierande inre akademiska kulturer, uppgifter och uppdrag, är samverkansuppgiften mer mångfacetterad, varierad och därmed mer komplicerad att foga in i en entydig ledningsuppgift. Villkoren för samverkansuppgiften varierar således, men ambitionen att tydligare knyta samman utbildning, forskning och samverkan är uppenbar.
Artikeln bygger på rapporten: M. Benner & S. Sörlin: Samverkansuppgiften i ett historiskt och institutionellt perspektiv, Vinnova Analys, mars 2015 (http://www.vinnova.se/sv/Aktuellt-publicerat/Publikationer/Produkter/Samverkansuppgiften-i-ett-historiskt-och-institutionellt-perspektiv/). Uppdraget genomfördes genom samtal med företrädare för tio lärosäten, både äldre och nya lärosäten, och breda och specialiserade högskolor. Den bygger också på skriftliga dokument från lärosätena, liksom lärosätenas underlag till Vinnovas utlysningar om kunskapstriangeln och remisser om indikatorer och belöningssystem för samverkansuppgiften samt en genomgång av utredningar kring samverkansuppgiften sedan 1980.