MATS BENNER, FORSKNINGSPOLITIKK
Det nya normala – så har vår tid kallats. Det är inte längre evig expansion som gäller: resurserna är knappare, ekonomin bräckligare, utmaningarna och svårigheterna alltfler. Då gäller det att hushålla med resurserna, använda dem smart och till rätt saker. Överflödets och den eviga expansionens tid är förbi, tillfälligt eller kanske för evigt.
I detta det nya normala grupperar man istället om, växlar över resurser och kompetenser mot nya mål. I detta nummer av Forskningspolitikk finns flera artiklar som tar upp denna omprövning. Sverker Sörlin diskuterar i sin artikel hur kunskapsunderlaget för forskningspolitiken kan stärkas och hur ett nytt uppdrag för politikområdet kan utformas. Stefan Kuhlmann och Arie Rip tar ett brett grepp och diskuterar hur talat om «Grand Challenges» kan bilda grund för ett upplyst förhållningssätt till samhällets långsiktiga utmaningar och hot. Det är konturerna av ett nytt samhällskontrakt som kan skönjas, bortom såväl den linjära modellen som de senaste decenniernas dominanta innovationstänkande. Nu är det istället risker, hot och sårbarhet som står i förgrunden, där utbildning och forskning bildar kunskapsgrunden för ett mer uthålligt samhälle.
Sverige är ett typfall av denna mer eller mindre framtvingande omställning. Under ett decennium har den svenska forskningspolitiken bara vuxit och vuxit – nya pengar och uppgifter har tillkommit, utan större samordning eller planenlighet. Sverige måste nu, menar OECD i sin nyligen timade utvärdering av den svenska forsknings- och innovationspolitiken, hitta medlen som kan få universiteten, finansieringen och uppdragen att röra sig i en mer samordnad riktning. I utvärderingen pekar OECD på bristen på mål och ambitioner, och en samlad idé om vad den svenska kunskapssektorn faktiskt är till för. De andra nordiska länderna står inför en liknande omprövning. I Norge ifrågasätts om alla de olika mål som forskningspolitiken har haft faktiskt kan fungera ihop: kan man ha både regional utjämning, spetsambitioner och ett mindre sårbart samhälle – eller är det kanske så att alla dessa ambitioner hänger ihop? Intervjun med NTNU-rektorn Gunnar Bovim är en tydlig illustration av hur nya arbetsformer och samarbetskonstellationer prövas, för att förbättra arbetsfördelningen men också för att höja ambitionerna för utbildning, forskning och samverkan. Finland har å sin sida gjort en översyn av sina forskningspolitiska instrument i ett hårt och trängt ekonomiskt läge, och vill hitta nya sätt att forma strategiska områden och insatser när man går från stora industriledda konsortier till problemorienterade kunskapspakter som forskningspolitisk spjutspets. Danmark gör en liknande omprövning och slår samman stödet till strategiska områden med finansieringen av affärsmässiga möjligheter – en spännande om än inte särskilt enkel uppgift att förena kunskapsproduktion och samhällsförändring. I samtliga fall är det utbildningens och forskningens samhällsroll som står i centrum: I Norge handlar det om att rusta landet för en framtid där råvaruberoendet måste reduceras, i Finland om att kanalisera uppfinningsrikedomen till andra områden än telekom, i Danmark om att växla över landets remarkabla vetenskapliga utveckling till nyttigheter för folkflertalet. Forskningspolitiken är alltså på väg, exakt hur och med vilka förväntningar vet vi inte riktigt, men experimenten pågår på bred front. Sällan har forskningspolitisk analys varit mer relevant.