Denne kronikken reiser en debatt om de humanistiske fagenes stilling på grunnlag av resultater fra et pågående svensk prosjekt. Disse fagenes krise kan, ifølge forfatterne, dypest sett ses som uttrykk for krisen i et samfunn som ikke evner å formulere og hevde menneskelige, kulturelle og økologiske verdier overfor snevert økonomiske.
ANDERS EKSTRÖM, PROFESSOR, KTH, STOCKHOLM,
aekstrom@kth.se
SVERKER SÖRLIN, PROFESSOR, KTH, STOCKHOLM,
sorlin@kth.se
Humaniora är på nytt under debatt. I USA har Martha Nussbaum talat om en tyst men djupgående kris för den liberal-arts-tradition som förut ansågs vara grunden för collegestudierna (Not for Profit, 2010). I Norge, där vi är vana vid att humanistisk forskning har goda förutsättningar, växer oron för att det är något allvarligt fel. Kanske inte på humaniora i sig, men på den plats de intar i samhället och bristen på formulering av varför humaniora behövs och vad som är dess mening. Det är svårt att inte dela en viss oro för humanioras ställning och det är väl ännu svårare att vara motståndare till nya och kraftfulla programsatsningar. Men frågan är om detta är tillräckligt? I ett pågående arbete med humanioras villkor och framtid i Sverige har vi försökt att se frågan om humaniora i ett något vidare sammanhang.
För är det inte något mycket märkligt med nästan alla diskussioner om humaniora: att de ständigt upprepar samma tal om kris och problem? Vilken grund finns egentligen för denna självspäkande debattstil?
I projektet «Humanisterna och ramtidssamhället » som vi arbetar med och som så här långt finansierats av Riksbankens Jubileumsfond har vi till att börja med gått mer empiriskt till väga. I några beställda undersökningar lät vi ekonomer, historiker, utredningskonsulter och framtidsforskare gå igenom humanisternas villkor och ställning i ett brett och långsiktigt samhällsperspektiv. Vi tyckte att det var viktigt inte minst för att debatterna om humaniora så ofta utgår från ett explicit eller underförstått nostalgiskt perspektiv – «det var bättre förr», antingen det rör sig om rent anekdotiska eller mer abstrakt längtansfullt formulerade ideal.
Det våra undersökningar visade var till att börja med att det rent vetenskapligt inte alls var bättre förr. Så sent som på 1950-talet var humanisterna till antalet bara en tiondel av dagens och de ägnade sig åt en forskning som visserligen ibland var gedigen och respekterad men som ofta var teoretiskt oreflekterad, ensidigt nationell och empiriskt torftig. Dagens humanister har förvisso många problem, de har svårt att organisera sig, arbetar ibland ineffektivt, uppträder ofta amatörmässigt i dialog med politik och samhälle. Men till både mängd och innehåll är deras prestation vida överlägsen tidigare generationers.
Det våra studier visade var däremot att samhället belönar humanistiska insatser ganska illa. I genomsnitt har humanister sämre villkor på arbetsmarknaden än nästan alla andra högutbildade grupper, det gäller både dem med grundexamen och dem med doktorsexamen. Det finns förvisso humanistiska eliter, vilkas inflytande sannolikt är underskattat, de uppträder som centrala opinionsbildare och besitter nyckelpositioner i medier, organisationer, politik och förvaltningar. Även om jurister, ingenjörer, ekonomer och andra stora och professionellt väldefinierade grupper har nära nog monopol på vissa typer av befattningar, där mångfald och konkurrens således är svaga, så gäller det att ha en öppen blick för att humanister nu precis som alltid är tongivande, trots – eller kanske tack vare? – en svag professionell identitet.
Man kanske kan sammanfatta våra resultat som ett storskaligt exempel på den klassiska formeln för social utstötning: blame the victim! Humaniora är otvivelaktigt forskningspolitikens fula ankunge och när hon påpekar det möts hon av svaret: det är ditt eget fel, gör något åt det. Hur marginaliserade humaniora är varierar mellan olika länder – vi har länge sett med viss avund på Norge och Danmark, där grundbevillningarna till humaniora ligger högre än i Sverige, men ingenstans ligger de särskilt högt.
Mer och mer har den forskningspolitiska debatten förskjutits till att handla om ekonomisk tillväxt och innovationer. Och inget fel med det, vi behöver innovationer. Problemet är att debatten blivit så ensidig att den som vill diskutera samhälleliga värden, frågor om minne, hågkomst, tolerans, mening, tro och med kraft ägna sig åt en kritisk diskussion om vad det är för samhälle vi lever i och vart våra politiska, ekonomiska och kulturella ordningar är på väg att föra oss – att sådana människor, påfallande ofta humanister, upplevs som störande eller direkt onödiga.
Även vi tycker för all del att humanisterna har varit alldeles för svaga på att utnyttja sin ökande numerär och sin ökande vetenskapliga kraft till meningsfulla forskningsinitiativ och till nyskapande och omvälvande former för utbildning. En av våra granskningar visade exempelvis att den ökande satsningen på utbildningsprogram, som i Bolognaprocessens anda vill skapa «anställningsbara» studenter, ofta bara är en trivial ompaketering av befintliga kurser. Samhällsdialogen är också ofta under all kritik; det är ännu fullt möjligt att genomgå ett humanistiskt studium via en kandidatexamen ända upp till forskarnivå utan en enda kontakt med det samhälle man ingår i. En fortsatt kritisk rannsakan av vad humanister gör på sina universitet är alltså nödvändig – det finns massor av icke utnyttjad potential.
Men vi menar att den diskussionen hittills dolt en mycket viktigare som handlar om humanioras ställning i samhället – och den är inte humanisterna ensamma om, eller ens i första hand, ansvariga för. Alla de resultat vi fått fram tyder på att vad humanister än gör för att reformera sin verksamhet så kan de inte av egen kraft bryta sig ut ur sin ställning. Deras marginalisering är reell och den är strukturell och den har djupast besett politiska orsaker.
I varje fall i Sverige, och vi befarar även i Norge och i många andra länder, finns strängt taget inte någon forskningspolitik för humaniora. Den som går tillbaka till gamla propositioner finner i vanlig ordning de forskningspolitiska doktrinerna och förhoppningarna stolt paradera, men när man är framme vid humaniora har tankarna tagit slut. Forskning för ett bättre liv (2005) är typisk. Man redovisar för humaniora vad myndigheterna anser (kanske litet mer om IT…), men det formuleras överhuvudtaget ingen samhällsroll för humaniora.
Forskning i andra områden – teknik, medicin, naturvetenskap – skall leda till något, den har en samhällsfunktion som ägnas åtskilliga sidor och man är bekymrad över att samhällseffekterna ibland uteblir. Över humanioras samhällseffekter funderar man inte alls.
Den senaste forskningspropositionen (2008) är nog ändå den där tystnaden om humaniora har gått allra längst. Det står visserligen, om man letar, på ett ställe i Ett lyft för forskning och innovation (omslaget visar, med säkert oavsiktlig ironi, en luftballong): «Humaniora och samhällsvetenskap är nödvändiga för att vi ska förstå vår samtid och kunna lägga grunden för en mänskligare framtid.» Någon måste ha tänkt länge för att kunna prestera en sådan formulering … Sedan anslås av 24 strategiska områden till en kostnad av en och en halv miljard ett enda om 10 miljoner (sju promille) till strategisk samhällsvetenskaplig forskning för att undersöka förutsättningarna för att forskning kan leda till – tillväxt. Om humaniora sägs inget alls.
Detta illustrerar ett betydligt djupare problem för humaniora. Det handlar inte i första hand om huruvida humanister i Sverige och Norge håller «världsklass» (vi bör förstås vara så bra som möjligt, det kan ingen sätta i fråga) eller om det ena eller det andra programmet är rätt utformat och på ett språk som humanister gillar eller ogillar. Vi talar om en större diskussion om humanioras plats i samhället. Man kan faktiskt fråga om det verkligen är humaniora som är i kris eller om det inte snarare är en kris som djupnar i ett samhälle som är besatt av enkla och mätbara framgångsmått och som har svårt att formulera, och framförallt tillämpa, mänskliga, kulturella och ekologiska värden gentemot de strikt ekonomiska. Alla säger att dessa värden skall följas åt och växa tillsammans men det ser de inte ut att göra. Nedvärderingen av humaniora, både som forskningsfält och av humanisternas kompetens som individer, är i sig själv ett tydligt bevis.
Några som kan formulera detta bättre än andra och därmed tränga djupt in i vår tids mest trängande samhällsfrågor är humanister. Deras uppgift just nu måste vara att omformulera debattens premisser och leda den med nya idéer och framtidsbilder. Vi bör tänka stort. Och vi tror att det finns många krafter som är beredda att medverka i en sådan ny och konstruktiv diskussion om framtidens samhälle.