Mats Benner, professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, KTH, professor II vid NIFU
Nina Wormbs, professor i teknikhistoria, KTH
Kontracykliska konjunkturregulatorer
Universiteten och högskolorna i Sverige fungerar, som det brukar vara, som kontracykliska konjunkturregulatorer också när coronapandemin nu på allvar slår in i svenskt samhällsliv och ekonomi.
Detta har de gjort i olika omgångar tidigare – när det tidiga 1970-talets tröga arbetsmarknader hanterades genom om- och vidareutbildning av stora skaror unga studenter, under 1990-talets djupa ekonomiska kris, då inte minst de nya lärosätena växte rekordsnabbt och rekordstort.
Stor variation
Vad händer i samband med coronapandemin? Ett flertal olika tendenser kan skönjas. En är att lärosätena ganska snabbt anpassat sig efter en ny situation, med många färdiga studenter som har svårt att få arbeta och många yrkesverksamma som drabbats av arbetslöshet, permanent eller mer tillfällig.
Här hittar vi stor variation och olika grader av uppfinningsrikedom. Vissa lärosäten förmedlar kontakter mellan studenter och företag, så att de kan få sysselsättning och praktisk erfarenhet utan att vara anställda.
Det har också ganska snabbt rullats ut flexibla och tvärvetenskapliga utbildningsprogram för arbetslösa, som kan komplettera tidigare erfarenhet och tidigare examina med färdigheter inom aktuella områden som AI, krishantering, ledarskap och liknande.
Vaccinforskning
På forskningssidan är, inte oväntat, reaktionen främst att snabbt ta fram olika typer av initiativ kring hanteringen av pandemier. Lite sent kan man tycka, möjligen också lite snävt och osorterat i en värld där snart sagt alla lärosäten gör det samma.
Sverige har historiskt haft en framträdande position inom vaccinforskning och vaccinproduktion, ett försteg som möjligen minskat under senaste decenniet när den biomedicinska forskningen mer inriktats mot trendiga område som regenerativ medicin, men en snabb återomställning har nu skett.
Vetenskapsrådet har givit alla projektinnehavare möjligheten att skifta fokus mot Covid19 i pågående projekt, och har dessutom initierat en rekordsnabbt sammansatt utlysning inom området. Universiteten själva har också stuvat om och frigjort medel för samarbeten kring Covid19.
Villrådiga
En tendens är att svenska universitet är villrådiga i hur de som myndigheter och organisationer ska hantera pandemin. De har stängt och öppnat verksamheter lite på känn, vissa kör med tvärstopp och all verksamhet digitalt (inklusive ledningsfunktioner), särskilt högskolor och nya universitet som gärnavill vara lydiga och undvika att göra fel.
De äldre universiteten öppnar för olika möjligheter och låter verksamheterna själva bestämma om personalen kan gå till arbetet, undervisning ske via Zoom eller i lärosalar. Det finns ingen naturlig samordning här.
Detta svarar i sin tur på den något ogenomförda, men ändå ganska påtagliga, decentralisering som skett av det svenska universitets- och högskolesystemet sedan något decennium; det finns ingen central dirigent utan var och en måste bilda sig sin egen uppfattning om problem och lösningar på olika typer av problem.
De långsiktiga effekterna
En tredje gäller de långsiktiga effekterna, för de enskilda lärosätena och för det svenska universitets- och högskolesystemet i stort. Universiteten har varit tämligen snabba och flexibla i att möta pandemin.
Den kvarvarande frågan är vad de lärt sig av detta. Ser man på undervisningen, är det i normalfallet de enskilda lärarna och studenterna som har stått för flexibiliteten, de har snabbt kastat sig in i digitala former med de datorer och den utrustning som funnits tillgänglig, medan de organisatoriska nivåerna (ledning, fakulteter och institutioner) inte alltid varit så proaktiva.
En sådan hållning fungerar bra i ett akut undantagstillstånd (som i våras), men om den typen av sårbarhet som Covid19 frilagt ska få bestående effekter på hur svenska lärosäten utvecklas, krävs en mer sammanhållen ansats.
En sådan ansats måste gälla hur forskningsmiljöer sätts samman och hur de arbetar (gissningsvis mer mot lösningsorienterad tvärvetenskap), hur utbildningen utformas (med sikte på hela livet snarare än på ungdomsstudenter i sal), med hela världen i fokus snarare än bara den lokala miljön. Problemen och utmaningarna måste hanteras nu: Här är rosen, hoppa här, som Hegel sa.
Omställningen till digital distansundervisning har rest nya krav på lärarkåren, men intressant nog har svårigheterna ofta varit större på de äldre och större universiteten. Detta beror på att regionala och mindre högskolor redan har behövt utveckla distansundervisning för att kunna vara attraktiva för studenterna; sådana strategier har inte de äldre lärosätena behövt.
Pedagogik och arbetsdelning
En intressant fråga är hur distansundervisningen på längre sikt kommer att påverka pedagogiken och inte minst examinationen. I kölvattnet av de många oklara hybridlösningar som svenska universitet anammat under hösten är frågan om arbetsdelning också viktig.
Det står klart att lärarna under våren fick ta ett administrativt ansvar som tidigare legat på undervisningsadministratörer. Om denna omfördelning av ansvar kvarstår kommer det att få konsekvenser för arbetsmiljön hos dem som undervisar.
Denna skillnad kan inte ses i samma utsträckning inom forskningen där administrationen knappast ökade. Frågan kommer att behöva hanteras av universiteten lokalt och det är mycket troligt att olika lösningar kommer att ge skiftande konsekvenser för undervisningen. Redan i dag är villkoren för undervisande lärare mycket olika på lärosätena och en hybrid digital undervisning kommer att förstärka dessa skillnader.
En rekyl?
Ännu en fråga – potentiellt mycket stor – är hur den blixtsnabba digitaliseringen av undervisningen kommer att uppfattas i framtiden. Kommer det att ske en rekyl? Kommer det att uppstå negativa effekter på undervisningens kvalitet? Hur ska detta naturliga experiment utvärderas?
I den akuta krisen under 2020 verkar många ha glömt den forskning om e-lärande som förekommit under många år. Under 2000- och 2010-talen förekom, vid sidan av den entusiastiska teknikförkunnelse som alltid förekommer kring nya metoder också en utbredd kritisk diskussion. Mycket forskning ägnades åt att undersöka hur lärandet kunde påverkas och vad lärarna själva, de professionella, egentligen ansåg om digital undervisning.
Där kunde man finna rubriker som «In praise of pessimism—the need for negativity in educational technology», «Minding our language: why education and technology is full of bullshit» och «Why Faculty Still Don’t Want to Teach Online».
Det handlade om riskerna med robotisering och industrialisering av kvalificerat intellektuellt arbete. Om förlust av nyanser och närvaro som skapar kvalitet. Och även om en mänsklig dimension i undervisningen, att kunna, som det heter i Johannesevangeliet, «Se människan!». Eller kunna promenera tillsammans och föra lågmälda samtal enligt det peripatetiska idealet från Platons akademi, eller rentav ta en kaffe …
Man har inte haft något val
Det som skett under 2020 är att man inte har haft något val. När valmöjligheterna nu förhoppningsvis återkommer kan det vara skäl att återvända till vad forskningen sagt oss. För även på detta område bör vi väl «lyssna på forskarna» – och inte bara på AI-profeterna. I ett vidare perspektiv tillhör frågan om undervisningens teknologi och distribution en större grupp av frågor som
har att göra med den akademiska professionens framtid.
Det säger något om den pågående pandemins kraft att den griper in också i universitetens tusenåriga tradition att det är dess lärare själva som bestämmer hur de bedriver sin undervisning. Frågan blir till slut vilken kraft universitetens lärare kan mobilisera för att hävda sin omsorg om kvalitet, ansvar och akademisk frihet. Ska man på nytt bli ett redskap för strukturomvandling – eller förmår man formulera en egen mening och stå för den? Fortsättning lär följa.