Den svenska regeringen har presenterat en ny forsknings- och innovationsproposition – Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige – som pekar ut riktningen framåt.
Sverker Sörlin, professor, KTH
Sedan 1980-talet lägger den svenska regeringen regelbundet fram forskningspropositioner med riktlinjer för de kommande åren. De har numera ett tioårsperspektiv, kommer vart fjärde år och har på senare tid blandats med allt mer inslag av innovationspolitik. Den senaste, från december 2020, har även ordet innovation i titeln, Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige.
Förväntningarna på nya satsningar var måttliga efter en lång serie propositioner med stora anslagsökningar och den kostsamma hanteringen av den pågående coronakrisen. Men regeringen har överraskat och istället tolkat tidsläget som en utmaning som borde mötas offensivt med rejäla resurstillskott.
Stora statliga FoU-investeringar
Den årliga nivåhöjningen under perioden 2021 till 2024 ligger på över tre miljarder SEK, eller 13,6 miljarder totalt. Det motsvarar en varaktig uppskrivning med omkring tio procent, eller ca 2,5 procent per år och gör att Sverige fortsatt tillhör en liten grupp länder – exempelvis Israel, Nederländerna, Finland, Danmark, Singapore – som har stora statliga FoU-investeringar, sett som andel av BNP.
Fördelningen konserverar den rådande balansen mellan anslag direkt till universiteten och medel som fördelas efter konkurrens via forskningsråd och andra myndigheter.
Ungefär en tredjedel av de nya medlen går till lärosätena, en tredjedel till forskningsråden och en tredjedel till infrastrukturer och institut. Regeringen lyssnar med andra ord inte till styrnings- och resursutredningen som föreslog en kraftig resursöverföring från råden till universitetens basanslag (se Forskningspolitikk2019:1).
Akademisk frihet
Ett för forskningspropositionerna ovanligt tema får stor plats: akademisk frihet. Bakgrunden är de aggressivt populistiska och nationalkonservativa stämningar som råder i många länder och som hotar många samhällsvärden, däribland de akademiska.
Också i Sverige hörs invändningar mot vissa studieinriktningar och mot forskning som kan uppfattas som ”relativistisk” eller illojal, även när prioriteringarna är framvuxna ur forskarsamhället självt.
Regeringen föreslår, närmast som en preventiv åtgärd, en ändring av Högskolelagens portalparagraf där akademisk frihet nu skrivs in. Ett historiskt förslag som säger en hel del om den strömkantring som skett i samhällsdebatten på bara några få år.
Markeringen, delvis modellerad efter liknande frihetsparagrafer i Norge och andra länder, ska ses som ett tecken på hur allvarligt situationen uppfattas. Få demokratiskt sinnade kommer att ha några invändningar.
Universitetens styrning
Däremot har regeringen inte valt att följa upp sin omsorg om den akademiska friheten genom några konkreta åtgärder i universitetens styrning. Deras frihet förblir i praktiken ganska villkorlig.
Det är fortfarande regeringen som utser majoriteten av styrelsens ledamöter, inklusive ordförande och som fastställer styrelsernas förslag till rektorer.
Regeringen kan också i praktiken styra (och straffa …) universiteten både genom fördelning av utbildningsplatser och i regleringsbrev och förstås genom att skruva på den statliga finansieringen som dominerar stort i universitetens och högskolornas intäkter. En rimlig prognos är därför att de akademiska frihetsfrågorna nu kommer att diskuteras i mer konkreta termer vilket vore värdefullt.
Nytt styrningstema
Propositionen är dock motsägelsefull. Parallellt med frihetstemat finns nämligen också ett nytt styrningstema som går ut på att lärosätena som myndigheter (inte forskarna själva) ges i uppdrag att genom ansökan till regeringen utforma en tydligare ”profilering”. Varje lärosäte ska med tiden ha en eller flera profiler.
Regeringen ska finansiera dem, forskningsråden ska sakkunniggranska ansökningarna. Ambitionen kallas strategisk.
Men särskilt klargörande blir argumenteringen inte för varför detta skulle vara en så bra idé. Den givna invändningen är att lärosätena redan är ganska hårt profilerade, särskilt specialhögskolorna, men också många av de mindre lärosätena.
Man skulle rentav kunna hävda att de mest profilerade högskolorna lider av sin redan alltför hårda specialisering, medan det verkar ganska klart att de universitet som klarar sig bäst – och rankas högst – i regel är de bredaste. Dessutom, hur ska man kunna undvika att det interna maktspelet i lärosätena mest leder till mer av samma?
Stora utmaningar
Profileringstanken i denna ganska fyrkantiga version står i kontrast även mot en annan, betydligt piggare idé som ges stort utrymme, och ökad finansiering, nämligen breda tematiska forskningsprogram i anslutning till stora utmaningar.
Det är en fortsättning på de tioåriga programsatsningar som lanserades i 2016 års proposition, öppna för alla att söka och med forskningsråden som finansiärer. Program var förut sällsynta i svensk forskningsfinansiering. Nu växer de och tidshorisonten framåt beskrivs som mer öppen.
En tanke som fanns i bakgrunden när de tematiska programmen inrättades 2016 var för övrigt att de skulle kunna stimulera prioriteringar och koncentration hos lärosätena, men då genom en mer spontan och successivt framväxande förändring i respons till de nationella, utmaningsdrivna prioriteringarna.
Det skulle också ge större (akademisk) frihet åt forskarna att genom tvärvetenskapliga konstellationer skapa de tyngdpunkter i forskningslandskapet som utan tvekan behövs för att möjliggöra verkligt nyskapande forskning. Dessa skulle alltså i praktiken bli just ”profilerande” men tillkomma på ett sätt som står i bättre överensstämmelse med autonomi och kvalitet.
Utbildningen
Propositionen nämner behovet av att knyta samman nya koncentrationer av forskningen med lika nyskapande utbildningar. Det vittnar om en viss probleminsikt, men helt enligt traditionen erbjuder denna proposition (om forskning) inget konkret om hur utbildningen ska utvecklas.
Denna ses i Sverige huvudsakligen som en arbetsmarknads- och konjunkturregulator. Den släpar långt efter forskningen både när det gäller politiskt engagemang och finansiering, troligen också kvalitet, även om det är svårare att veta säkert.
Innovation
Desto mer uppmuntrande är det att innovation får stort utrymme och även en del nytänkande. Innovationsmyndigheten Vinnova får stärkta anslag, liksom det stora nationella forskningsinstitutet RISE som skapades genom en fusion av ett stort antal mindre institut 2008.
Det märks på ett välgörande sätt att innovationsbegreppet är under stark omformulering. Sociala innovationer betonas. Innovation knyts till FN:s hållbarhetsmål och inte bara till konkurrenskraft och tillväxt. Humaniora och samhällsvetenskap lyfts fram med energi på ett sätt som i alla fall för humanioras del sällan gjorts förut.
Bildning
Också här är hållbarhetsmål och samhällsomvandling en kärna för argumenteringen. Men även bildning (dannelse på norska) – ett ord som förut strängt taget inte förekommit i de svenska propositionerna, annat än för rent ornamentala syften – ges en framskjuten plats och ingår i ett välkommet resurslyft för humanistisk kunskap.
Även här är bakgrunden delvis de mörka skyarna över sviktande offentligheter och de despotiska inslagen i samtiden som lever i symbios med den försvagade respekten för forskningsbaserad kunskap.
Mycket kan ännu förbättras, men tillsammans med den förra från 2016 markerar 2020/21 års proposition ändå att det pågår en i grunden hälsosam utveckling mot en mer integrativ syn på kunskapsutvecklingen både i de forskande miljöerna vid lärosäten och institut och i samhället i stort.
Breda begrepp dominerar
En ordsökning i textmassan ger en antydan om hur tänkandet ser ut. Det är breda, icke-exklusiva, fakultetsöverskridande begrepp som dominerar: innovation, klimat, hållbarhet, pandemi (förstås). Det är både explicit och underförstått att hela bredden av kunskaper – humanistisk, medicinsk, teknisk, social – bidrar till dem.
”Excellens”, 2000-talets modeord, är nästan helt utmönstrat (förutom en blygsam satsning på ”excellensmiljöer” som Vetenskapsrådet ska ta hand om).
Vad som återstår är att göra beskrivningarna mer sammanhängande och att dra slutsatserna tydligare för hela det ord, ”kunskap”, som står i titeln.
Visserligen är vidareutbildningen av olika professionella grupper vid universiteten ett stort inslag i propositionen, eftersom frågan blivit politiskt tvingande genom de pågående förändringarna av den svenska arbetsrätten som beräknas öka behoven. Men i övrigt är utbildningens samband med forskningen fortfarande gravt oartikulerat.
Sverige har efter avregleringsreformerna i slutet av 1900-talet skaffat sig allt fler redskap för kvalitetskontroll och mätning. Men den idéutveckling och strategiska vägledning som det alltmer komplexa kunskapssystemet behöver finns det egentligen ingen som tillhandahåller. En regering med ambitioner bör inte låta detta fortgå.
Propositionen som institution
Forskningspropositionen skulle kunna utvecklas, man kan säga som institution. Vi ser i 2020 års version hur ”de två kulturerna” forskning och innovation möts i en alltmer fruktbar dialog på allt fler samhällsområden.
Den ”första kulturen” i svensk högskola, utbildningen av bortåt 400 000 studenter, lämnas däremot till sitt öde och därmed till sin förutsägbara och mekaniska karaktär av individuell karriärsortering och nationell ”kompetensförsörjning” av näringsliv och offentlig sektor. Statistik insamlas, examina registreras och studenterna får i stor utsträckning jobb.
Men som engagerande samhällsprojekt och investering i en värld som formligen ropar efter ansvarstagande ledarskap för att förverkliga Agenda 2030 och bemästra djupnande kriser är detta ett gapande tomrum i den svenska kunskapspolitiska debatten.
Kanske är det dags att en gång för alla ta steget över till en kunskapspolitisk proposition som tar ett samlat grepp över alla de tre kulturerna. Det skulle också kunna ha det goda med sig att hela kunskapssektorn – ”forskarna” med sina centra och infrastrukturer, ”lärarna” på sina ämnesinstitutioner med scheman och studenter, och ”innovatörerna” i hela samhället – skulle ha behov av att läsa samma dokument. De skulle då kanske lättare inse att de var del i samma projekt, som är att utveckla kunskapen i samhället, längs många vägar och i samarbete.
Det skulle vara ännu ett steg in i det nya århundrade där vi mer än något annat måste lära oss att inte upprepa det förra seklets många misstag. Ett av de största var isoleringen av forskning från bildning och ansvar.
Propositionen finns att ladda ned här.
Sverker Sörlin är professor vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH och professor II vid NIFU. Han har från 1995 till 2016 varit återkommande medlem av den svenska regeringens rådgivande organ Forskningsberedningen och ingår sedan 2018 i Klimatpolitiska rådet.
Foto: Matilda Ernkrans (Socialdemokraterna), minister för högre utbildning och forskning, håller en pressträff om innehållet i forsknings- och innovationspropositionen. Foto: Ninni Anderson, Regeringskansliet.