What’s in a word? Laddat med innebörd i svensk politisk historia är ordet ecklesiastikminister – många centrala gestalter i svensk politik har haft titeln, Tage Erlander, Ragnar Edenman, Olof Palme … Här har några av de största tagen i efterkrigstidens reformer gjorts, med enhetsskola, universitetsreformer, en ny forskarutbildning och studiemedel för att bara nämna några. Bärande delar i det moderna Sverige med ambitionen att skapa både utjämnade sociala möjligheter och kunskapsburen tillväxt.
Mats Benner, rektor, Ekonomihögskolan, Lunds universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Efter en paus på sisådär 55 år kommer nu begreppet åter, i samband med regeringsbildningen när Magdalena Andersson valdes till statsminister. När Sverige efter lite tövan fick en ny regering till slut var det en del nytt som aviserades.
”Ecklesiastikminister”
En kanske lite överraskande förändring var att den mångåriga, erkänt handlingskraftiga skolministern Anna Ekström bytte taburett och blev minister för högre utbildning och forskning.
Redan från sin första dag slog hon fast att hon blivit just ecklesiastikminister (se textrutan), snarare än den restpost som utbildning och forskning varit de senaste åren, med juniora ministrar utan större politisk plattform eller reformutrymme.
Vad betyder då detta? En lek med ord? Ekström är formellt utbildningsminister, och har använt e-ordet mest som en retorisk figur mot dem som menar att hon bytt ned sig när hon gått från skola till högskola.
Högre utbildning-och-forskning som ett fält
Kanske ändå inte. Det finns onekligen en hel del att göra för den som menar att högre utbildning-och-forskning är ett snarare än två olika fält. Och att universiteten och högskolorna ska betraktas som samlade organisationer snarare än som knippen av skilda aktiviteter som ska fortsätta att hållas isär för att inte störa produktionen i utbildningen och strävan efter excellens i forskningen.
Efter decennier av särskiljande politik för högre utbildning och forskning – helt olika sätt att finansiera och belöna, med i praktiken skilda karriärvägar – är det sannolikt dags för ett omtag.
Före detta Göteborgsrektorn Pam Fredman gjorde i sin s.k. Strut-utredning (se Sörlin, “Ny utredning om universitetens styrning i Sverige”, Forskningspolitikk 2019:1) ett försök att formulera hur ett styrsystem för samordning av utbildning och forskning skulle kunna se ut. Men förslaget föll på universitetens motvilja och en bristande ideologisk motivation i sektorn.
Ett av utredningens huvudförslag var att lämna resurser till universiteten i ett samlat anslag. Idén har funnits länge. Det svenska universitetssystemet har sedan lång tid haft en penningström för utbildning och en annan för forskning, det s.k. fakultetsanslaget. Denna ordning cementerades när målstyrningen infördes under Per Unckels ministerperiod i början av 1990-talet.
Redan i Dan Brändströms resursutredning 2008 vädrades missnöjet med denna ordning. Frågan återkom i de uppslitande debatterna om ökad autonomi för universiteten omkring 2010, och även Strut-utredningen 2018 strandade alltså på frågan.
Extern finansiering
Behovet av att göra något åt frågan har förstärkts av den gynnsamma utvecklingen för extern finansiering av forskning i Sverige. Detta är en trend som pågått parallellt med målstyrningen.
Trots en massiv utbyggnad av högskolan, särskilt under 1990-talet men också senare, har andelen resurser som går till forskning ökat. Detta har skett både genom långvarig ökning av statens anslag till lärosätena, genom radikala uppskrivningar av forskningsrådens budgetar och genom att mängden stiftelsekapital till sektorn vuxit.
Sverige har som bekant ett av världens mest gynnsamma regelverk för att placera företagsvinster i stiftelser, flera med forskning som huvudändamål. Bland andra Wallenbergstiftelserna, som blivit en av landets verkligt stora finansiärer. Expansionen på aktiemarknaderna har gjort att dessa stiftelser kunnat öka sina satsningar på forskning och därmed även kunnat styra denna mot önskade ändamål.
Karriär som forskare
Resultatet har blivit att en hel generation av forskare som gjort sin karriär vid universiteten under de senaste årtiondena i allt väsentligt gjort denna som forskare, med svaga eller obefintliga relationer till undervisning eller ledningsuppdrag, men desto starkare kopplingar till olika samhällssektorer och branscher som forskningen ska främja.
Tendensen har förstärkts av att mycket av den starka och nyskapande forskningen placerats i centrumbildningar eller andra specialenheter där viktiga delar av den mest nyskapande forskningen pågår, ofta med stora externa intäkter – men med få studenter.
En ytterligare faktor har varit ökningen av den internationella rekryteringen av doktorander och postdocs som därför bara i ringa utsträckning integrerats i de akademiska miljöerna, vilka i sin tur gått miste om många vitaliserande injektioner.
”Kunnskap” = forskning
Om man till detta lägger att den ekonomiska ersättningen för undervisningen kontinuerligt urholkats under samma period är det inte konstigt att svensk högskola fastnat i spagat. Forskaridentiteten är den som vunnit. Ordet ”kunskap” har mer och mer blivit kopplat till forskning. ”Lärare” vid universiteten omtalas alltmer sällan – trots att det ännu retoriskt omhuldade idealet är att forskaren också ska vara lärare och vice versa.
Problemet är egentligen onödigt. Om universitet och högskolor hade haft en mer utvecklad strategisk ledning och mer integrativ kraft och fantasi, skulle de själva kunnat balansera dessa frågor. Men när det behövliga ledarskapet i hög grad saknats har förtroendet för universitetens strategiska förmåga sviktat. Även statens obenägenhet att lämna resurser till universiteten i ett samlat anslag för utbildning och forskning tyder ytterst på en misstro mot deras förmåga att handskas med ansvaret.
Det är i detta perspektiv vi ska uppfatta det som kan förefalla vara en lek med otidsenliga ord. Att vara utbildningsminister, kan Anna Ekström i bästa fall mena, är att ha, och framförallt ta, ett helhetsansvar.
Högre utbildning och forskning
Ansvaret handlar om det som förr i världen med ett särskilt uttryck kallades ”högre utbildning och forskning”, stundom med akronymen HUFO, numera troligen okänd för de flesta. Detta uppfattades som en integrerad helhet, stadfäst i 1970-talets stora utredningar om moderniseringen av den högre utbildningen i Sverige, den så kallade ”högskolereformen”.
I akronymen rymdes också det som brukar kallas ”forskningsanknytning”, det vill säga att studenterna skulle undervisas av forskande, eller som ett absolut minimum, forskarutbildade lärare. Alltså det som vid ledande universitet runtom i världen betraktas som en självklarhet, men som är långtifrån förverkligat i Sverige.
Som det framgår är uppgiften långtifrån enkel. Många starka krafter, och rätt många underlåtenhetssynder hos universiteten själva, har förhindrat genomförandet av kloka tankar ända sedan 1970-talet och fortsätter att göra det. Men kanske har någon nu alltså skådat ljuset och en förändring inletts.
En trappa städas uppifrån, brukar det heta. Och kanske hjälper det om alla som står längre ned på trappan vet vad den ska kallas som står överst: utbildningsminister. Eller ecklesiastikminister om man så vill, fast nu förstås utan ansvar för statskyrkan, den avskaffades år 2000 …
Fan tro’t, som det heter på svenska. Men varför inte, som det heter på ett annat språk: ge Ekström the benefit of the doubt?
Hovedbilde: Anna Ekström fotografert av Klara Linder, Socialdemokraterna CC.