Sverige: Noteringar om regeringens proposition 2024/25:60, Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta.
Sverker Sörlin, professor, Avd. för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH
Mats Benner, professor, Lunds universitet, KTH och NIFU
Om forskningspropositionen[1] kan man konstatera två saker – dels att den faktiskt innehåller nya medel, dels att dessa medel primärt kommer i form av externa medel och uppdrag. Detta ger svensk forskning förutsättningar att växa och utvecklas men också betydande restriktioner. Detaljstyrningen är avsevärd.
Nya medel
Att få fram nya medel är ingen liten bedrift i dessa tider när forskningen trängs med andra samhällsområden – inte minst jämfört med Norge, där den statliga finansieringen legat still de senaste åren. Den liberala ledningen för utbildningsdepartementet är välkänt skicklig på att få med sig andra departement, inklusive finansdepartementet, för resursökningar. Det lyckades i såväl 2008 som 2012 års forskningspropositioner.
Denna ledning har lyckats också denna gång, med en mix av satsningar på en flora av områden – från försvarsfrågor till socialtjänst, från humaniora till kvantteknik.
Mest av allt ligger dock betoningen på programstöd för olika syften. De korsar inte sällan varandra – excellenscentra, strategiska teknologier och strategiska forskningsområden (för att nämna tre av dessa programformer) ligger rätt nära varandra. Och medelstilldelningen varierar kraftigt, med mest till teknik och medicin.
Universiteten får å sin sida en blygsam höjning på en dryg procent om året. Deras medel ska också omfördelas. Tilliten till universitetens förmåga att på egen hand kraftsamla och skapa former för rekrytering och koncentration kring viktiga insatser och områden tycks begränsad.
Excellens och banbrytande teknik
Propositionen återanvänder flera av greppen från en annan proposition från en annan regering, nämligen alliansregeringen 2008. Flera av insatserna fanns med i den propositionen, bland annat konkurrensutsatta basanslag, strategiska forskningsområden och stöd till universitetens innovationsaktiviteter.
Nya, liknande, satsningar lanseras parallellt, vilket kan te sig lite förbryllande (lager på lager). De kallas för saker som ”excellenskluster för banbrytande teknik” och ”program för banbrytande forskning”, ganska ospecifikt formulerat i propositionen dock och med ett stort efterarbete kvar för de finansiärer som ska sjösätta det hela.
Lägger man därtill att det läggs utökande medel för excellenscentra, blir det ett överlapp av satsningar på miljöer och program med denna banbrytande ambition. Så har det varit i Sverige i snart 30 år nu och linjen verkar ligga fast: koncentration och fokusering på ett begränsat antal huvudsakligen teknikvetenskapliga och medicinska områden.
Ett slags svensk Silicon Valley
Regeringen när också en förhoppning att lärosäten ska gå samman, framför allt genom att högskolor hittar en närmare relation med något större och äldre lärosäte.
Idealet för vad som är bra och nyttig (”excellent”) forskning har ett tydligt teknikfokus. Bedrivs i stora miljöer. Miljöerna finns vid de äldre lärosätena. De ägnar sig huvudsakligen åt forskning och forskarutbildning. De har näringslivsnätverk men kanske framför allt spin-offs och mindre teknikbaserade bolag kring sig. Ett slags svensk Silicon Valley, med andra ord.
Detta är ett slitstarkt ideal, som egentligen artikulerades redan 1991, när regeringen Bildt slog fast att ”Sverige ska tillbaka till toppen”, där de gamla sektorerna ska ringas ut och de nya sektorerna ringas in.
Kanske de något mer prosaiska erfarenheterna av denna koncentration – mätt i svenskt vetenskapligt genomslag och teknikbaserat nyföretagande – vid någon punkt kan kompletteras med en bredare syn på vad som skapar kvalitet och genomslag.
Större ämnesblandning i institutioner som är resursstarka och innovativa i sin egen kraft inom ramen för breda universitet utmärkta av ämneskombinationer och rikt samspel med omgivningen.
Stora tystnader
Det finns också några ganska stora tystnader i detta dokument. En gäller forskningens relation till samhället i stort. Just därigenom att mängden prioriterade områden är så stor blir saknaden efter alla de frågor som inte särskilt nämns desto tydligare. Kultur, läsning, regional och nationell balans och utveckling, för att nämna några. Medier, städer, design är andra.
Eller den stora gröna omställningen, som visserligen får sin beskärda del, men som med tanke på frågans fundamentala betydelse ändå känns nedflyttad rejält på agendan.
En annan gäller humanistisk kunskap. ”Bildningslyftet 2.0” är närmast en ornamental åtgärd och inget som helst artikulerat språk förekommer i denna proposition som handlar om hur humanistisk kunskap skulle kunna vara användbar i samhället. Kontrasten med Norge med utredningar, specialsatsningar och propositioner kring just humaniora är påtaglig.
Den svenska tankesmedjan för humaniora, Humtank (humtank.se), framför med bitande sarkasm i en kommentar att här ”verkar det snarast vara regeringen som behöver ett bildningslyft och en påminnelse om att det är en mångfald av kunskapsformer som har byggt vårt samhälle, och som vi alla behöver inför framtiden”. Den forskningspolitiska inkompetensen på detta område är en internationell pinsamhet.
Samhällsvetenskap kommer inte mycket bättre ut. Prioriteringarna ligger påfallande nära några av regeringens egna flaggskeppsområden: brottslighet, migration, socialtjänst.
Svag strategisk ledning vid institutionerna
En tredje tystnad gäller hur forskningsmedlen ska stimulera utveckling och organisation av universiteten och högskolorna som spjutspetsar för samhällsomvandlingen. Konkurrens om forskningsmedlen har sina goda skäl. Men frågan är om finansieringsmodellen börjat närma sig en punkt där den interna styrningen av lärosätena inte längre har någon reell chans till strategisk styrning.
Hit hör också utbildningen. Den ska förstås inte vara central i en forskningsproposition, men samtidigt påtalas den ofta. Det bedyras med rätta att den ska vara tätt förbunden med forskningen. I ett universitetsdominerat system som det svenska är den grundbulten. Men hur forskning och utbildning ska kunna operera koordinerat och innovativt verkar ingen ha tänkt på.
Samtidigt är dessa viktiga institutioner allt svårare att vitalisera och utveckla från insidan. Svensk forskningspolitik är lika selektiv som gästerna på ett barnkalas. På ytan är den generös, men samtidigt är den sträng och tvingande. Den som inte vill dansa efter regeringens pipa har svårt att åstadkomma särskilt mycket alls.
Det är tvärtemot den frihet som nu ska utredas och förstärkas. Det är välkommet, när politisk kreativitet kan leda nästan vart som helst. Men om inte universitet och högskolar har egna strategiska resurser kommer friheten mest att vara nominell.
Man tänker onekligen på en av Sveriges viktigaste utredningar inom högskolesektorn, den s.k. Forskningssamverkansutredningen (SOU 1980:46). Den föreslog att Sverige skulle låta universiteten utgöra hela samhällets forskningsinstitut genom att utveckla sin samverkan med näringslivet.
Det har varit en långsam evolution som lät forskningen förbli i grunden fri och självständig. Man skulle kunna säga att regeringen nu har tappat tålamodet och styr pengar just till universiteten för att kunna åstadkomma den samverkan som inte näringsliv och andra externa finansiärer vill betala för. Det är en ganska fyrkantig och kortsiktig vision för de miljöer som ska bidra till att hantera utmaningar och förbättra för oss alla – och som ska locka nya generationer att viga sina liv åt kunskap.
Foto: Kristian Pohl, Regeringskansliet. Montasje: Forskningspolitikk