Sverige har länge varit en kunskapsnation av högsta rang, med många världsledande forsknings- och kunskapsmiljöer. Men de senaste decennierna har svensk forskning trots förhållandevis goda ekonomiska villkor tappat kraft, och når inte längre upp till den nivå där de viktigaste genombrotten sker. En utredning om den banbrytande forskningens villkor i Sverige söker forklaringarna på den anmärkningsvärda utvecklingen och föreslår grundläggande åtgärder för att höja kvaliteten på svensk forskning.
GUNNAR ÖQUIST, PROFESSOR EM., UMEÅ UNIVERSITET,
gunnar.oquist@plantphys.umu.se
MATS BENNER, PROFESSOR, LUNDS UNIVERSITET
mats.benner@fpi.lu.se
Svensk forskning hävdar sig förhållandevis dåligt vad gäller de högst citerade publikationerna (topp 10 procent) om ett genomsnitt tas för all forskning. Länder som Danmark, Nederländerna och Schweiz presterar långt bättre och ligger 35–40 procent över världsgenomsnittet, jämförbart med den ledande forskningsnationen, USA. Sverige ligger på ungefär 15 procent över världssnittet vad gäller de tio procent mest citerade artiklarna. Statistiken visar också att den vetenskapliga toppen i Danmark, Nederländerna och Schweiz har en större bredd, och starkare nyrekrytering av unga forskare som presterar i toppskiktet (Vetenskapsrådets lilla rapportserie 5:2012).
Detta är en anmärkningsvärd utveckling. Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) tog 2011 initiativet till en utredning om den banbrytande forskningens villkor för att bättre förstå utvecklingen i Sverige men också mer allmänt vad det är för faktorer som driver den vetenskapliga utvecklingen framåt. Författarna till denna artikel genomförde en jämförelse av forskningssystemens utveckling efter 1990 i bl. a. Danmark, Nederländerna, Schweiz och Sverige. Den presenteras i akademirapporten «Fostering breakthrough research: A comparative study».
Vad är då förklaringen till den svaga utvecklingen i Sverige?
Utgångspunkten för vår analys är att det finns en koppling mellan hur forskning finansieras och organiseras å ena sidan och hur väl den presterar å andra sidan. Volymfrågan – hur mycket som går till forskning – är självfallet viktig men den kan inte förklara allt. De flesta kunskapsnationer av rang ligger dessutom ganska lika när det gäller offentlig finansiering av forskning som andel av BNP, runt en procent. Viktigare faktorer i analysen av villkoren för forskning är istället hur resurserna fördelas och hur forskningen organiseras och leds. Till de faktorer som styrt vår analys hör hur universiteten är finansierade – om det har en stark basfinansiering kan det antas öka deras förmåga att själva sätta prioriteringar, forma sina rekryteringar och skapa en kvalitetsdriven kultur; omvänt, om externfinansieringen är betydande innebär det sannolikt att många olika mål formar forskningens inriktning. En annan faktor av betydelse handlar om hur universiteten rekryterar, och särskilt hur de väljer ut och anställer yngre lärare och forskare. Ett universitetssystem som erbjuder tydliga vägar in i anställningar och som garanterar yngre forskare ett mandat som självständiga forskare antas ge bättre villkor för förnyelse över tiden. Slutligen är det av betydelse hur akademiska ledare utses och vilka befogenheter de har; vi antar att universitet som leds av akademiskt trovärdiga ledare med ett kollegialt mandat att fördela resurser och forma rekryteringen av lärare och forskare också är de som är mest framgångsrika inom forskningen.
Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de mera framgångsrika länderna: universitetens starka beroende av externa finansiärer, en alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare och en svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.
Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz). Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse. Svenska universitet fungerar som «projekthotell», utan motiv eller möjlighet att formulera egna djärva program.
Universitetsledningarna i jämförelseländerna har resurser och auktoritet att sätta rekrytering högt på dagordningen. Här har svenska universitet i stort sett kapitulerat, och dagens rekrytering styrs i praktiken av anslagsströmmarna. Det blir allt vanligare att professorer måste dra in stora delar av sin lön från externa källor. Tillsammans med det befordringssystem av professorer som infördes i slutet av 90-talet har detta inneburit att rörligheten i stort sett upphört. Till skillnad från i Danmark, Nederländerna och Schweiz har vi i Sverige dessutom synnerligen svaga karriärsystem för yngre forskare. De har inte möjlighet att etablera sig själva under längre tid utan att behöva snegla på externa möjligheter och temporära projektbidrag. Olika forskningsstiftelser gör visserligen berömvärda insatser för att främja unga forskares villkor men det kan aldrig ersätta universitetens ansvar.
Vad kan göras?
Forskningsråd och stiftelser som beviljar forskningsbidrag på basis av vetenskapliga kvalitetskriterier är i dag kvalitetsgaranter för svensk forskning. Vi menar dock att detta är otillräckligt. För att säkerställa långsiktig kvalité och förnyelse på högsta nivå måste också universiteten ha resurserna men också ansvaret att skapa de miljöer som främjar den banbrytande forskningen. I vår utredning föreslår vi några grundläggande åtgärder för att höja kvaliteten på svensk forskning:
- Säkerställ att universiteten får ett ledarskap som på alla nivåer präglas av hög akademisk legitimitet och djärva vetenskapliga visioner.
- Komplettera dagens externt dominerade styrelser med akademiska senater som ansvarar för forskningens kvalité.
- Återinför fullt finansierade tjänster för professorer och lektorer med basresurser som möjliggör riskfylld, långsiktig forskning inom områden där universiteten vill vara ledande. Rekrytera komplementära kompetenser för att skapa kreativa miljöer för nytänkande.
- Etablera ett karriärsystem för unga forskare med för ämnesområdet adekvat basfinansiering.
- Rekrytera med nationell och internationell öppenhet vid alla anställningar.
- Använd «peer review» för regelbunden kvalitetskontroll och prioritering.
Svensk forskning står här inför stora utmaningar, även om det finns positiva tecken. Regering och forskningsråd måste dock stödja förändringsarbetet, och den forskningsproposition som lades fram hösten 2012 ger stöd för universiteten att påbörja processen att återta kontrollen över rekrytering och profilering. Men det behövs ännu starkare signaler. Vi har föreslagit att de svenska universitet som aktivt driver kvalitetsarbetet efter de linjer som vi föreslår skall ges förtroendet att förfoga över åtminstone 60 procent av sina samlade forskningsresurser, vilket svarar mot internationella erfarenheter, som visar att universitet med en stark kvalitetskultur och en stabil ekonomisk bas kan nå en internationell topposition inom 10 år. Då skulle Sverige vara tillbaka som forskningsnation av högsta rang.
Artiklen bygger på rapporten «Fostering breakthrough research: A comparative study», Kungliga Vetenskapsakademien, 2012, http://www.kva.se/en/Science-in-Society/Research-policy/.