Sverige ska vara en ledande kunskapsnation i världen. Stora ord – hur har det då gått när excellens blivit ett ledord i svensk forskningspolitik?
Mats Benner, professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Excellens har länge varit ett paradord i nordisk forskningspolitik. Sverige var relativt sent på bollen jämfört med de andra nordiska länderna, och de första reella excellenssatsningarna kom först efter millennieskiftet.
Sedan dess har excellens dock varit ett genomgående tema, och återkom senast i den forskningsproposition som lades i december förra året. Där placeras excellens tillsammans med internationalisering och innovation som överordnat mål – Sverige ska vara en ledande kunskapsnation i världen. Stora ord – hur har det då gått när excellens blivit ett ledord i svensk forskningspolitik?
Seminarium om excellens i forskning
Vid ett seminarium nyligen presenterades tre erfarenheter av att göra satsningar på excellens i forskning: från Sverige, Tyskland och Frankrike.
Det svenska exemplet behandlades av undertecknad, som också samlat erfarenheterna i en skrift utgiven 2024 av Entreprenörskapsforum, skriven tillsammans med Anders Broström och Marcus Kardelo.[1]
Stiftelsen för strategisk forskning
Excellens trädde alltså fram som mål i svensk forskningspolitik cirka år 2000. Då var det framför allt den privata aktören Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) som tog initiativet, medan de statliga finansiärerna låg lågt ytterligare en tid.
För SSF:s del gällde det att markera starka grupper som samlades i institutsliknande strukturer med tydligt ledarskap (”Directors wanted” lydde rubriken på utlysningen av SSF:s så kallade strategiska centra).
När regeringen först några år senare, 2005, lanserade idén om starka forskningsmiljöer – det som sedan kom att kallas Linnémiljöer – var det delvis SSF:s program som fungerande som inspiration. Linnémiljöer, som det blev 40 av totalt under perioden 2006–2018, fungerade som ett slags konglomerat av relaterade grupper, och utvaldes primärt på basis av sin vetenskapliga höjd.
Strategiska forskningscentrum
Sedan dess har det bara fortsatt komma satsningar med excellens som ledstjärna. 2008 kom en satsning på strategiska forskningscentrum (SFO), där det avsattes över en miljard per år på miljöer och tematiker som skulle förena vetenskaplig excellens med samhällsnytta. Medlen fördelas till totalt 43 ”SFO-miljöer” inom en mängd områden, från produktionsteknik till molekylärbiologi.
2012 var det internationella toppforskare som skulle stärka Sverige som kunskapsnation, och medlen gick då till att rekrytera sammanlagt 19 forskare till Sverige med väldigt omfattande stöd, i vissa fall över 100 miljoner kronor per rekrytering.
Under den socialdemokratiska regeringsperioden 2014–2022 diskuterades främst om det gick att utvärdera universitet för att få fram deras styrkor och excellenspotential – först via bibliometrisk analys, sedan en modell med kollegiala utvärderingar – som dock aldrig kom att genomföras.
Den senaste forskningspropositionen
I den senaste forskningspropositionen (mer om den på annan plats i Forskningspolitikk) har excellenssatsningarna kommit i många former: det ska bli fortsatta satsningar på excellensmiljöer à la Linnémiljöerna, det ska skapas ett särskilt program för banbrytande forskning, och Sverige ska få så kallade excellenskluster för banbrytande teknik, som ska förena grundvetenskap och tillämpningar.
Det är rentav så, att det är svårt att hitta program och satsningar som inte nämner målet om att stärka excellensen i forskning. Excellens återfinns nära nog överallt i svensk forskningspolitik.
Blev det bra?
Blev det bra, då, och har svensk forskning blivit bättre sedan excellens trädde in som politisk målsättning?
Till att börja med kan man konstatera att det internationella genomslaget för svensk forskning inte blivit högre, utan står kvar på ungefär samma nivå som för 20 år sedan. Det behöver inte betyda att satsningarna varit verkningslösa, bara att Sverige inte närmat sig de nivåer som andra europeiska länder håller – framför allt som det ser ut i Danmark, Nederländerna och Schweiz, de länder som Sverige ofta jämförs med i den nationella debatten.
Varje enskild satsning har i sin tur utvärderats, på ett eller annat sätt. SSF:s program var först ut och mötte en del kritik för att ha missat framstående miljöer, framför allt inom medicin. Linnémiljöerna har utvärderats ett flertal gånger, senast 2020, i en utvärdering som gav dem goda betyg men också kritik för att vara alltför inkrementella i sina arbetsformer och för att ha missat möjligheten att rekrytera ledande forskare.
Strategiska forskningsområden är en mix av väldigt olika områden, och SFO-miljöerna fick också väldigt olika betyg – en tredjedel ansågs ha nått målet om ”världsledande” medan resten var av mer ordinärt slag. Internationella rekryteringar har, om man får tro en nyligen genomförd halvtidsutvärdering, i vissa fall lyckats men också med ganska blandat resultat överlag.
Utvärderingskulturer
Vid diskussionen under seminariet framgick flera saker, bland annat att utvärderingskulturer skiljer sig radikalt åt mellan länder. Excellenssatsningarna har utvärderats också i Sverige, men inte till närmelsevis så noggrant som skett i Tyskland och Frankrike (som byggde på presentationer av utvärderingar gjorda av Guido Bünstorf från Kassel respektive Nicolas Carayol från Bordeaux).
Där har utvärderingar gått in i detalj vad gäller effekter på samverkan, publicering i olika kanaler, internationella nätverk och liknande dimensioner. Det finns en helt annan precision i urval och uppföljning av satsningarna i dessa länder jämfört med vad som gjorts i Sverige, där utvärderingarna varit mer översiktliga. Det i sin tur reflekterar en mer entydig målsättning med excellenssatsningar i Tyskland och Frankrike.
Man har helt enkelt uttryckligen sagt att satsningarna ska ge ökat vetenskapligt genomslag genom fler och bättre internationella publikationer, fler internationella samarbeten och ökad samordning mellan forskningsmiljöer inom länderna. Vidare har man har helt enkelt gjort klart i Tyskland och Frankrike vad som ska åstadkommas med satsningarna och sedan låtit analytiker följa upp dessa effekter.
Vad kan Sverige lära av detta? Kanske är den typen av uppföljningar som gjorts i Tyskland och Frankrike svårare att göra i Sverige, helt enkelt därför att målbilden är annorlunda. Excellens i Sverige rymmer nämligen många olika typer av mål och är inte följden av en policy utan av många politiska processer, framtagna i lite olika sammanhang.
Mer pengar till forskningen
Det kanske allra viktigaste målet i Sverige har varit att få fram mer pengar till forskningen, och då är utvärderingar av effekter av sekundär betydelse. På det sättet har tre decennier av excellenspolitik i Sverige varit framgångsrik, det har varit ett sätt att motivera stora satsningar på forskning.
Det förekommer överraskningar i resultaten av utvärderingar och insatser som varit mer oväntade, men i huvudsak är det en viss typ av målgrupp, teman och miljöer som åtnjuter stödet. Det är redan väletablerade områden och miljöer som fått utökat stöd, snarare än nya och oväntade kombinationer.
Där har fallen Tyskland och Frankrike varit mer framgångsrika – deras satsningar har närmast pedantiskt formulerade mål, som följs upp återkommande. Men excellens kan se olika ut beroende på var man söker. Varje land har sitt sätt att förstå excellens – vilket kanske kan vara trösterikt för den som oroat sig för att allt blir mer och mer likt här i världen.
Plus ça change, plus c’est la même chose som det ju heter – ju mer saker förändras, desto mer lika blir det. Excellens må vara ett globalt mål, men hur det omsätts i planer och prioriteringar skiljer sig radikalt åt mellan länder. När nu världen går in i en ny fas präglad av konflikt och upprustning är kanske excellensens era ändå över, och nya mål kommer.
Foto: Gaiamoments