2009 blev något av ett märkesår för EU:s forskningspolitik. I en deklaration som antogs vid ett möte i Lund det året lades ett delvis nytt spår för det europiska forskningssamarbetet fast: Stora Utmaningar. Sådana «Grand Challenges» skulle – deklarerade man – bilda grunden för de europeiska forskningssatsningarna framöver. I Horizon 2020 blev samhällsutmaningar en integrerad del av EU:s policyarsenal. Men blev det några mer djupgående förändringar? Behöver spåren från Lundadeklarationen fördjupas? Det var frågor som togs upp på en konferens i Lund i december 2015.
MATS BENNER, FORSKNINGSPOLITIKK
Bakgrunden var förstås den djupa ekonomiska kris som följde på finanskraschen 2008, men också flera andra pågående omvälvningar: klimatproblematiken, migrationen, omställningen till ett digitalt samhälle och en digital ekonomi, för att bara nämna några. Med Stora Utmaningar som grundläggande tema skulle forskningspolitiken gå från att vara utbudsdriven (supply push) till att formas av samhällsintressen (demand pull), och den skulle utgå från reella samhällsproblem snarare än teknokratiska visioner. Politiken skulle gå från fragmentering och uppdelning mellan områden och insatser till samlade grepp för att driva samhällsförändring och kunskapsutveckling parallellt.
Forskningspolitiken skulle därmed bli en gemensam europeisk angelägenhet, gemensam för medlemsstaterna men också för hela den europeiska befolkningen. Den skulle också bli en global forskningspolitik – EU skulle öppna sig mot världen och präglas av samarbeten åt både väst och öst i formuleringen och hanteringen av dessa «Grand Challenges».
Att Lundadeklarationen verkligen betydde något syntes i Horizon 2020, där inte bara mer resurser frigjordes till forskningen, utan där just samhällsutmaningar på allvar blev en integrerad del av EU:s policyarsenal. Så långt ser det bra ut – men blev det några mer djupgående förändringar? Och behöver spåren från Lundadeklarationen fördjupas?
Visioner och höga ambitioner
De frågorna togs upp på en större sammankomst som hölls i Lund i december 2015 – «Lund Revisited». Då var det dags att förnya löftena och göra en avstämning: hur långt har man nått och vad fanns kvar att göra? Mötet hade omgivits av en viss grad av exklusivitet, med specialinbjudningar och begränsad öppenhet, och var tänkt att markera en tempoväxling, med höjda ambitioner och tydligare målinriktning. Mötet bjöd mycket riktigt på en blandning av höga mål och mer modesta framsteg, och en hel del lärdomar för framtiden.
Inledningstalade gjorde den svenska högskole- och forskningsministern Helene Hellmark Knutsson och forskningskommissionären Carlos Moedas. Moedas var påfallande ledig och offensiv i tonen; av de många krisförhandlingar och akuta problem som präglade kommissionens arbete syntes föga i hans presentation. Han talade om tre ledord för politiken: öppenhet, diversitet och förändring. Öppenheten skulle synas i steg mot att göra Europa öppet för innovationer (Open Innovation), för en öppnare kunskapsutveckling (Open Science) och för samarbeten i världen (Global Openness). Det var en påfallande energisk presentation, där forskningspolitiken fick en framskjuten position i skapandet av en sammanhållen europeisk identitet och europeisk politik.
Den svenska forskningsministern talade i en mer dämpad ton och påminde om vår oroliga tid – «we live in terrible times» var hennes inledningsackord, med terrordåden i Paris i färskt minne. Hon påpekade också att Europa står inför mängder av svårlösta problem och utmaningar – «business as usual is not an option». Samtidigt lyfte hon fram framgångarna med den förra Lundadeklarationen, med en tydligare koppling mellan olika policies, från ERC:s grundforskningsorientering till olika typer av tematiska stöd.
Där Moedas talade om vikten av öppenhet, var nyckelordet från Sveriges sida alltså alignment – anknytning mellan olika insatser och mellan den europeiska och den nationella forskningspolitiken. Alignment skulle vara den mekanism som band samman de nationella insatserna med de europeiska, och därigenom skapa ett samlat mervärde snarare än motsättningar och stridigheter mellan de olika nivåerna, hålla ihop Europa och samtidigt ge medlemsstaterna den önskvärda självständigheten.
För att ge mötet en önskad air av allvar och höga ambitioner, hade Harvardprofessorn Sheila Jasanoff – en global celebritet inom science studies – bjudits in. Hennes presentation erbjöd en panoramabild av fantasier och föreställningar om möjliga kopplingar mellan forskning och samhällsutmaningar. Huvudbudskapet var att «stora utmaningar» riskerar att bli teknokratiska visioner utan någon egentlig anknytning till riktiga samhällsproblem, men exakt hur samhällets genuina frågor också skulle bli forskningspolitikens mål, framgick inte riktigt av Jasanoffs tal.
Modesta framsteg
Resten av konferensen ägnades åt olika varianter av «reality check», där de höga målsättningarna i Lundadeklarationen från 2009 konfronterades med konkreta exempel på den europeiska forskningspolitikens villkor. Ett inslag i den granskningen var en genomgång av de olika så kallade Joint Programming Initiatives, JPI (10 stycken inalles), där nationella insatser koordineras via Bryssel. Bilden av dessa initiativ och deras betydelse varierade; de tog alla upp frågor av tydligt globalt intresse – hav, åldrande, stadsutveckling och så vidare – men med olika grad av Precision och synlighet. Vad som framkom var att anknytningen till intressenter (stakeholders) var ganska svag, och att initiativen inte heller alltid lyckats med att rekrytera de främsta forskarna. Här fanns det med andra ord viktiga steg kvar att gå om alignment skulle uppnås. En utvärdering av JPI presenterades också, som visade att engagemanget varierade starkt mellan medlemsländerna; de mest forskningsintensiva länderna var också de mest aktiva inom de gemensamma programmen. Också här var alignment mer av ett mål än en realitet – EU:s forskningspolitik är en angelägenhet främst för de rika länderna i norr, medan Sydeuropa och de nya medlemsstaterna inte riktigt är med.
Hur gick det då med de Stora Utmaningarna? Fyra fallstudier av utmaningsorienterade program och initiativ gav skiftande svar också här. För ett av fallen, ett demografiskt projekt om åldrande och hälsa i Europa som hade bedrivits sedan decennier, hade Horizon 2020 faktiskt betytt att samarbetet gått i graven – när gruppen fick ett blankt avslag i sin ansökan. Därmed hade ett tungt projekt kring av Europas svåraste samhällsutmaningar stannat av och istället fått förlita sig på nationell finansiering, med varierande framgång. Även om allt detta kan ha sina förklaringar, visar det också hur svårt det kan vara att gå från stolta deklarationer om Stora Utmaningar till att faktiskt också bedriva program kring dem.
Vad diskussionen visade var att det var svårt att hitta fungerande former för att identifiera, stödja och följa upp program kring Grand Challenges. I en av dagens många paneldebatter menade innovationsforskaren Luke Georghiou att det är svårt att gå till ett nytt sätt att arbeta med forskningspolitiken, med behov och intressen i förgrunden. Gamla idéer och föreställningar om arbetsformer och prioriteringar är svåra att rucka på. Den svenska industrialisten Jan-Eric Sundgren, tidigare hög chef inom Volvo och med många europeiska förtroendeuppdrag, uttryckte å sin sida att han kände sig ensam på konferensen – som en av de ytterst få som företrädde europeisk industri vid mötet. Trots att temat var samhällsutmaningar var företagen glest företrädda i både program och programutformning. Att tala om vikten av stakeholders är en sak, att verkligen engagera dem och sätta dem i förgrunden för arbetet är en annan.
Också när det gäller program för Grand Challenges var utfallet av Lundadeklarationen alltså blandat: även om den satt en riktning, var vägen mot en utmaningsstyrd politik lång och fallgroparna många.
Optimism för framtiden
Därmed inte sagt att idéerna om alignment och stora utmaningar var dödsdömda. Snarare var tonen en av höjda ambitioner för EU. Detta är inte så förvånande kanske, eftersom alla som befann sig i salen på ett eller annat sätt var beroende av den europeiska forskningspolitiken som arena och som resursbas. Här fanns inga EU-skeptiker utan alla var goda européer. Det var därför också här som Lundakonferensens slutackord hamnade. Robert-Jan Smits, generaldirektör för policyområdet inom EU-kommissionen, betonade att denna konferens handlade om leverans, inte om fler stora ord: «it’s all about commitment and delivery». I detta fick han instämmanden från de högnivåpolitiker som avrundade konferensen, som alla på olika sätt försökte fånga in den fortsatta riktningen för Europas forskningspolitik. Den norske statssekreteraren Bjørn Haugstad slog till exempel an en ton av försiktig och pragmatisk optimism och lyfte fram just JPI som ett utmärkt exempel på vägen framåt – med nationella program i basen och europeiskt samarbete ovanpå.
Mötet avslutades med att en ny Lundadeklaration presenterades av konferensvärden, det svenska Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström. Deklarationen sade kanske inte så mycket nytt i förhållande till 2009 års deklaration, men det var inte heller att vänta. Ledorden om utmaningar, samverkan, öppenhet och alignment upprepades. Konferensen blev därför också lite mindre spänstig än den från 2009, som verkligen innebar en ny riktning. Men vad den visade var att EU lever och överlever, inte som lösningen på alla problem – om nu någon till äventyrs trott det – men som en av många mekanismer för att organisera det framväxande europeiska kunskapssamhället med alla dessa skiftande behov och intressen. Detta är något att hedra snarare än att skratta åt i vår svåra tid.