Ny utredning om universitetens styrning i Sverige

Efter många år med tillväxt i universitetens forskning och även av forskningsrådens budgetar har den svenska regeringen aviserat en översyn av styrning och resurser. Den tillsatte en utredning 2017 som just lämnat sitt betänkande: styr- och resurserutredningen, vanligen kallad Struten.

Sverker Sörlin, professor, KTH

Möjligen kan ordet fungera som en meta-for: huvudförslaget är att resurserna ska koncentreras och rinna ned, som genom en strut (kremmerhus på norsk, red.anm.), till de stora bredduniversiteten som är de som gynnas mest av förslagen.

Frihet och autonomi?

Utredningens bakgrundsanalys fångar upp viktiga teman från många år av universi­tetspolitisk debatt. Forskningen har gyn­nats på utbildningens bekostnad.

Universitetsledningarna har inte kun­nat leda eftersom stora resurser fördelats i enlighet med statligt styrda «prislappar» på olika typer av utbildningar och därför att växande forskningsresurser fördelats via råd, stiftelser och EU.

Infrastrukturerna har vuxit till omätt­liga gökungar.

Frihet och autonomi har under stor po­litisk pompa överlämnats till universiteten under slagordet «autonomi», men föränd­ringarna har varit symboliska.

Innovation mantrat

I verkligheten, anser utredningen, har led­ningarna varit inlåsta i uppdrag de inte kan dra sig undan och i händerna på entre­prenöriella forskarteam som bestämt dag­ordningen i dialog med finansiärerna – samtidigt som andra politiska signaler styrt mot samhällsmål som hållbarhet, kli­mat, Agenda 2030, impact och givetvis det eviga mantrat: innovation.

Lyckad styrning?

Man skulle i och för sig kunna säga att denna analys inte nödvändigtvis är en be­skrivning av ett problem, utan tvärtom av en ganska lyckad styrning, dvs. om man vill att högskolan ska vara en stor samhälls­angelägenhet och inte i första hand en insti­tution som först och främst är till för sig själv.

Men detta är inte Strut-utredaren Pam Fredmans position. Delvis i en viss spän­ning mot regeringens breda direktiv tonar hon på många sätt ned de politiska ambi­tioner som funnits med utmaningar, extern finansiering och samverkan.

Istället lägger hon tyngden på att åter­ge högskolan självständighet och rådighet över sina inre tillgångar och växande makt över forskningsmedlen genom att föreslå en överföring av en del av rådens medel direkt till universiteten.

Och något ligger det onekligen i det. Universiteten har letts ut på villovägar i resursjakt och responsivitet.

Utbildning och forskning

Huvudnumret är att slå samman anslagen för utbildning och forskning till ett enda. Det är ett gammalt önskemål som de flesta gillar och som bör ha förutsättningar att passera riksdagen.

Det kanske också gäller avskaffandet av de differentierade prislapparna, även om specialhögskolorna, särskilt de tekniska och medicinska som har de högsta ersätt­ningarna, redan börjat protestera.

Bland många viktiga enskilda förslag finns förenklingar för högskolor att samar­beta om utbildningar. Ett annat är att det ska vara möjligt att söka specialanslag för samverkansprojekt.

Samtidigt avvisas nya räknesnurror, allt under parollen «tillitsbaserad styrning», som den förra regeringen trodde på och förhoppningsvis den nya kan förvalta.

Fyraåriga planeringsperioder

Långsiktigheten ska ökas genom fyraåriga planeringsperioder. Ömsesidig tillit ska råda när regeringen och den enskilda högskolan ska överlägga varje år om hur resurserna ska fördelas för att högskolan ska kunna förverkliga sina strategiska mål
– samtidigt som regeringen ytterst ska väl­signa dem och har rätt att tacka nej.

Ett fyrtiotal sådana parallella förhand­lingar ska föras. Det blir ett ganska stort maskineri och den som är skeptiskt lagd kan undra över kostnadseffektivitet, kon­kurrens och kvalitet. Det sistnämnda ska i högre grad delegeras. Självansvar är prin­cipen även för utvärderingarna medan den nyliberala ordningen med prestationsrela­terad resursfördelning tonas ned.

Här kommer Sverige att beträda okänd mark, om nu förslaget kommer att genom­föras fullt ut. I praktiken kan man se många praktiska svårigheter och en inte alltför avancerad gissning är att regeringen tar det försiktigt med denna potentiellt stökiga reform.

Resursöverföring från forskningsråden

Likadant med resursöverföringen från forskningsråden. Att helt sonika flytta tre miljarder rakt in i universitetsbudgetarna, där man redan har kassan full med acku­mulerade forskningsanslag som man inte hunnit göra av med, kan te sig svårsmält för många, inte minst det griniga finans­departmentet.

Det är också tveksamt hur staten kom­mer att ställa sig till förslaget om en sär­skild analysverksamhet i statlig regi, trots att tanken är försiktigt formulerad som ett expertråd vid Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Saken ska också utredas.

Samtidigt smider Sveriges Universitets­och Högskoleförbund, SUHF, planer på ett eget «observatorium». Som gammal SUHF­ordförande vet Pam Fredman att universi­teten gillar idén i princip lika mycket som man brukar vara ointresserad av att finan­siera den i praktiken, uppfyllda som man är av inbördes misstänksamhet.

Men behovet är stort och antingen sta­ten eller SUHF bör verkligen agera – eller varför inte båda samtidigt? Sverige har in­get NIFU och ingen av högskolemyndighe­terna tar ett helhetsansvar för analys av kunskapssektorn. Här har Pam Fredman rätt i att något borde göras, men vad som kommer att ske och hur förblir oklart.

Göra livet lättare

Och det gäller egentligen flera av hennes förslag. Det är lätt att sympatisera med de allmänna strävandena om större manöver­utrymme i högskolan. Men utredningen lider av att förslagen mest verkar vara till för att göra livet lättare för universitetens ledningar.

Dess underliggande legitimering handlar mer om långvarig försvagning än om en visionär analys av hur framtidens universitet kan se ut och hur kunskapsmiljöerna ska se ut. Ute i världen formas gränsöverskri­dande och experimentella miljöer och samarbetsytorna mot samhället växer.

Dynamik

Universiteten är växande offentliga ak­törer med potential, alltmer nödvändiga i tider av krisande medier och offentligheter. Integrativ forskning syns på alla områden. Intern differentiering och mångfald i uni­versiteten är numera norm.

Det reformarbete som Pam Fredman föreslår tar inte riktigt spjärn i denna nya och lovande dynamik. Inte heller tar hon tag i regeringens offensiva önskemål om de långsiktiga hållbarhetsfrågorna. I direktiven heter det att:

«Styr- och resurstilldelningen ska ut­formas så att den stöder lärosätenas möj­ligheter att möta de stora samhällsutma­ningar som Sverige står inför.»

Av detta gör utredningen inte mycket.

Utbildningens återupprättelse

Om utbildningens återupprättelse vid uni­versiteten sägs mycket klokt. Om interna­tionella karriärer däremot sägs nästan in­genting. Det är en egendomligt provinsiell utredning, en av de mest världsfrånvända jag läst — från Alva Myrdals, Olof Palmes, Carl Bildts, och Hans Roslings land.

I ett kort efterord kommer det några stycken om vad alltsammans egentligen går ut på. Som om utredaren i elfte timmen kommit på att hon måste säga något om de stora, medryckande uppgifter som när­mare 400 000 studenter och 60 000 uni­versitetsanställda går till jobbet för och vill vara besjälade av. Där, i efterordet, står plötsligt ordet «hållbarhet» på flera stäl­len och hon citerar visdomsord från en FN-företrädare.

Dessa ord kommer säkert från hjärtat; Pam Fredman förde som rektor Göteborgs universitet upp till en topplats när det gäl­ler universitetens miljöarbete. Men utred­ningen, god i sina ansatser och med många goda förslag, misslyckas dessvärre med att visa hur större tillit till universiteten, och mer resurser, verkligen kommer att lyfta ett ansvarstagande kunskapssamhälle i Sverige. Det beror inte på att detta är någon dålig idé, utan på att sambandet tas för givet.

Den kritiska debatten kommer säkerli­gen att handla just om det. Alla älskar högskolan, men någon måste tala om hur den ska utvecklas för att förtjäna ett större ansvar. Om nu inte Pam Fredman gjort detta arbete så kanske det kan vara dags för universiteten själva att formulera sina bästa drömmar om sig själva och hur de vill förverkliga dem.

Man kan erinra sig Gudmund Hernes fråga, så avgörande för den förnyelse av universitetspolitiken som han igångsatte: «Kan man ha ambitioner i Norge?» Mot­svarande fråga öster om gränsen borde lyda: «Vilka ambitioner har universiteten i Sverige?» Frågan är allvarligt menad. Och det rimmar: Ska det bli en strut på riktigt, då är svaret viktigt.

Hovedbilde:  Pam Fredman.  Fotograf: Johan Wingborg, Göteborgs universitet.