Den svenska regeringen har beslutat att tillsätta en utredning om hur den statliga forskningsfinansieringen ska utformas. Särskild utredare blir Ingrid Petersson, avgående generaldirektör för forskningsrådet Formas.
Mats Benner, professor i forskningspolitik och rektor, Ekonomihögskolan, Lunds universitet
Sverker Sörlin, professor, Avd. för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH
Forskningsfinansieringen i Norge har oväntat nog (i alla fall för svenska observatörer) blivit kontroversiell. Kontroversen finns i synen på staten och dess förhållande till myndigheter, men kanske också mer existentiellt. Ska det grundmurade system som är Norges forskningsråd verkligen byggas om och få en ny koppling till staten med nya arbetsformer?
Den svenska situationen
Den svenska situationen har vissa likheter med den norska – omprövning pågår – men i mindre radikal form.
I 2020 års forskningsproposition utlovades en utvärdering av 2001 års forskningsfinansieringsreform. Detta system har vuxit sig brett och stort sedan dess med flera metamorfoser som gör att det mest är ytan som är densamma.
2008 gjordes en första utvärdering som föreslog en norsk modell med en enda finansiär som samlade alla områden under sig. Av detta blev intet. Förslaget var alltför långtgående och kom för tidigt, bara några år efter att systemet sjösatts.
Efter många om och men tillsatte regeringen före sommaren en utredare. Utgångspunkten för utredningen är att dagens balans – där hälften av forskningsfinansieringen går direkt till universiteten medan resten fördelas via finansiärer – ska bibehållas.
Hela finansieringssystemet ska ses över
Inom denna ram förutskickar regeringen däremot behov av översyn av en rad kritiska punkter.
En gäller samordning mellan finansiärer, som idag är mycket blygsam vilket hämmar större initiativ. En annan punkt gäller ansvar för infrastruktur och anställningar. Där råder idag stora oklarheter om vem som ska finansiera vad.
Medfinansiering lyfts också fram. I takt med att den externa finansieringen ökat i omfattning har allehanda arrangemang uppstått där finansiärer ofta vill och ibland kräver att lärosätena går in med egna medel.
Utredningen ska också se över systemet med overhead, som blivit en träta mellan finansiärer och lärosäten: vem ska egentligen betala för sådant som bibliotek, lokaler och IT-system?
Mandatet för utredaren är således det största möjliga. Hela finansieringssystemet ska ses över. Det omfattar det stora Vetenskapsrådet med ansvar för alla vetenskapsområden och för infrastruktur. Det inkluderar även Vinnova, som är den dominerande finansiären av innovationsverksamhet och svarar för betydande delar av de tekniska högskolornas forskningsintäkter. Vidare ingår Formas, som vuxit till att bli en ledande finansiär av forskning kring miljö och hållbarhet samt Forte som spelar en särskilt viktig roll inom kärnområdena i svensk samhällsutveckling, forskning kring arbetsliv, arbetsmarknad och socialpolitik.
Sammantaget är det ett system som fördelar närmare 15 miljarder svenska kronor årligen (omkring 1,4 miljarder euro).
Effekt
Utredningen ska inte bara se över hur väl stödet fungerar och hur finansiärerna samspelar med svenska universitet. Den ska också klargöra hur effektivt stödet är: Ger det effekt på svensk forsknings synlighet och samhällsrelevans? Bidrar det till att Sverige drar nytta av de europeiska forskningssatsningarna? Stöder det lärosätenas prioriteringar och forskarnas karriärvägar?
Klart om ett år
Frågorna som ställs till utredaren – som själv kommer från en finansierande myndighet, den nyss avgångna generaldirektören för Formas, Ingrid Petersson – är många. Och tiden är alltså kort: allt ska vara klart om ett år.
Frågorna är särskilt tunga eftersom de handlar om den fundamentala rollfördelningen mellan finansiärer och universitet. Hur ska man förstå deras respektive roller och uppdrag? De har länge formats organiskt genom en långsam evolution som skapat skevheter och frågetecken. Nu är det dags att formulera en definition.
Eftersom tiden alltså är knapp och mandatet oerhört stort, kan inte några djupa hugg förväntas. Sverige befinner sig inte i en akut – ”norsk” – situation som skulle motivera snabba och drakoniska grepp. Utredningen andas snarare försiktiga justeringar. Det osäkra parlamentariska läget i Sverige öppnar heller inte för några stora utspel. Sådana lär sparas till andra, mer uppseendeväckande politikområden.
Ett försiktigt tips, så här strax efter ett val, är att det svenska forskningsfinansieringssystemet får fortsatt förtroende. Som det brukar heta – ju mer det förändras, desto mer likt blir det.
Värdena och normerna
Oavsett hur Sveriges nya regering kommer att se ut, så är den uppbunden av ökade försvarsutgifter och kostnader för rättsväsendet.
På den högra sidan av politiken som sannolikt kommer att dominera regeringen har man dessutom lovat avsevärda skattesänkningar. De reformer som möjligen kan vara på gång inom högre utbildning och forskning kommer därför knappast att präglas av stora nya resurser.
Det är de mjukare delarna, värdena och normerna, som i stället flyttar in mot centrum av debatten, inte utan oro i sektorn.
Den så sent som ifjol av riksdagen antagna forskningspropositionen för de närmaste fyra åren medförde en skärpning av den lagstiftade akademiska friheten. Det uppfattades, nog med rätta, som en preventiv åtgärd just för att stävja impulser från klåfingriga politiker av det populistiska slag som tycker att journalister och akademiska intellektuella tänker fel eller helt enkelt undervisar om fel saker. Och att fel sorts kunskaper tar för mycket resurser och sysselsätter studenter med sådant som inte ger Sverige inkomster. Sådana politiker har onekligen blivit fler i riksdagen på senare år.
Många i universitetsvärlden följer numera utvecklingen av det egna politikområdet mer uppmärksamt och mer bekymrat än tidigare.
Foto av Stockholm Bru-nO Pixabay. Foto av Ingrid Petersson fra SEI.