Under senare år har många röster höjts för behovet av en uttalad svensk innovationspolitik och inom kort ska en officiell innovationsstrategi presenteras. Behovet av att ta ett samlat grepp har intensifierats när AstraZeneca lade ned en stor forskningsavdelning i Södertälje, Sony Ericsson gjorde likadant i Lund och över 1000 forskare och ingenjörer förlorade sina arbeten. Nedläggningarna reser frågan hur ett litet land vid innovationsfronten kan utveckla sin ekonomiska välfärd i tider av stark global strukturomvandling. I artikeln argumenteras för behovet av en bredare policyutgångspunkt än den snäva och nationella som hittills styrt diskussionen.
ENRICO DEIACO, AVDELNINGSCHEF, TILLVÄXTANALYS
Enrico.Deiaco@tillvaxtanalys.se
Den svenska ekonomin går bra. Efter 70- och 80-talskriserna ligger Sverige återigen i topp på rankinglistorna. Hårda fakta visar Sverige som bäst i klassen när det gäller totalfaktorproduktivitet vilket indikerar hög innovationsförmåga. Men trots detta har den innovationspolitiska debatten i Sverige snarare fokuserat på bristande innovativitet med utgångspunkt i bl.a. Innovation European Scoreboard (IUS) som antyder stagnation medan andra konkurrentländer har ökat sin innovativa kapacitet (se figur).
Många känner sig förvirrade. Är Sverige bra, svaga eller är det en långsam utförsbacke som påbörjats? Den makroekonomiska politiken har sin analysbas i nationalräkenskaperna men innovationsstatistiken är knappast lika tillförlitlig för att ställa korrekt diagnos. Innovationsforskaren Jonathan Haskell sammanfattar: «What do we make of these endless scoreboards and indices? Many of them are a mix of outputs, like GDP, and inputs, like ICT». Denna oklarhet medför att företag och politiker bejakar innovationer, men är osäkra på inriktningen. Mer grundläggande forskning? Mindre behovsmotiverad? Starkare eller svagare IP-skydd? Förvirringen lämnar utrymme för mytbildning, ideologi och skakiga diagnoser.
Många problemdiagnoser
Med utgångspunkt i olika indikatorer har flera innovationspolitiska problem diagnostiserats. Den svenska paradoxen har varit en utgångspunkt men i olika former. Först som låg andel högteknologisk export trots stora FoU-insatser, sedan som ett problem med att omvandla universitetens forskning till nya företag och därefter storföretagens bristande förmåga att ta fram radikala innovationer. Och kombinationen ett stort beroende av ett fåtal stora företag och bristande entreprenörskap har ansetts vara en särskild riskfylld modell.
Men diagnosen kan nyanseras och okritisk användning av indikatorer döljer vissa utmaningar då problemen snarare tycks finnas på input- än på outputsidan.
En oroande trend är att kvantitet och kvalitet på investeringar i FoU visar en svag utveckling. FoU-verksamheten vid svenska universitet och högskolor har som andel av BNP ökat från 0,66 procent 1981 till 0,91 procent av BNP år 2009, men utan att kvaliteten på forskningen mätt med citeringar har ökat. Flera rapporter visar att Sverige har en hög andel citeringar jämfört med konkurrentländerna, men de svenska andelarna är konstanta medan Nederländerna och Finland har ökat dessa kraftigt de senaste tio åren. Andra observationer visar att andelen högt citerade publikationer i Sverige är lägre än i Schweiz, Danmark och Nederländerna. Få svenska universitet har dessutom publikationer som återfinns bland de tio procent som citeras mest. Studierna har inte haft som uppgift att förklara orsakerna bakom den ogynnsamma utvecklingen. Men arbetshypotesen hos svenska forskare tar sin utgångspunkt i de svenska universitetens interna liv (styrning, ledning, rekrytering) som tycks missgynna hög kvalitet.
Som lök på laxen tycks företagens investeringar i FoU stagnerat på en förvisso hög nivå, men nuläget 2010 är lägre än 1999 och har varit konstant under hela perioden. En stor förändring är att många FoU-intensiva företag övergått i utländsk ägo. De utlandsägda företagen ökade sin andel av företagssektorns FoU-utgifter till 45 procent fram till 2003 men har sedan minskats till ca 30 procent idag. De 12 största svenskägda koncernerna visar på en positiv utveckling mellan 2005 och 2009, men såväl de utlandsägda som de svenskägda företagen har FoU-utgifter på samma nivå nu som i början av decenniet. Huruvida detta är vad man kan förvänta eller en katastrof har inte debatterats lika flitigt som problemen på outputsidan.
Den bristande innovativa förmågan i de stora företagen och svagt entreprenörskap har varit ständigt återkommande debattämnen. Nya data visar att de svenska företagen, oavsett storlek, förvisso har Danmark och Tyskland före sig mätt som andel nya produkter av försäljningen, men indikatorerna är knappast helt tillförlitliga enligt internationell forskning. Outputindikatorerna visar stora upp- och nedgångar mellan olika år, olika subkompositindex styrs ofta av en delindikator, som dessutom sällan finns framtagen för alla länder vilket komplicerar jämförelser. Såväl reliabilitet som validitet är således skakiga. Till detta kommer att den minskade svenska innovationsförmågan motsägs av andra observationer som visar att
förnyelsen i svenskt näringsliv varit omfattande. Svenska företag producerar, mätt som pris per kilo, varor med ett högt förädlingsvärde och trenden har ökat under de senaste 10 åren. Även när det gäller entreprenörskap har utvecklingen varit positiv de senaste 10 åren, även om det sannolikt kan bli än bättre.
Den svenska paradoxen har fått visst genomslag i den svenska innovationspolitiken i form av satsningar på samverkan mellan akademi och näringsliv, branschforskningsprogram och på regionala tillväxtfrågor. Det behöver inte ha varit fel men analysen ovan visar att de internationella statistiska underlagen inte alltid speglar de verkliga problemen eller till och med döljer vissa underliggande utmaningar. Några av dessa tas upp nedan.
Utmaningar som döljs
Något som alla rankinglistor missar är den stora strukturomvandling som skett i det svenska näringslivet. Tonvikten på enstakaindikatorer har lett till att man bara ser träden och inte skogen (eller dynamiken för att prata ekonomspråk). Många svenska företag är i dag djupt integrerade i globala företagsstrukturer. Medelstora företag (100-1000 anställda) har förvärvats av stora utländska koncerner och spelar en allt viktigare roll för svensk export. Kunskapsintensiva tjänsteföretag dominerar näringslivets sysselsättningsökning och står för en ökande andel av exporten. Man skulle kunna säga att samspelet mellan exporterande tillverkande företag och kunskapsbaserade tjänsteföretag idag dominerar utvecklingsdynamiken i svenskt näringsliv.
Nyckelord i utvecklingen skulle kunna uttryckas som vertikal specialisering, offshoring och tjänstefiering. En allt hårdnande global konkurrens gör att stora som små företag nogsamt funderar på var olika delar i förädlingsvärdekedjan skall lokaliseras. Den hårdnande konkurrensen driver företagen att värdera olika kostnadsalternativ vilket medför att den komparativa fördelen inte ligger i en viss vara eller tjänst utan i en specialiserad funktion i den globala värdekedjan.
De globala värdekedjorna har fått en ökad tillväxtpolitisk roll även om företeelserna funnits betydligt längre. Utvecklingen ställer nya utmaningar och då är knappast FoU-paradoxen en lämplig utgångspunkt för politikens mål och inriktning. Kostnaden och risken att vara liten i de globala värdekedjornas tidevarv ökar när företag och regioner skall finna en stabil position («finding a sweet spot») i värdekedjorna. Sannolikt ökar konkurrensen då innovationer kan uppkomma lite varsomhelst i värdekedjorna eftersom de skär tvärs över geografiska gränser. Fenomenet kräver mycket högre kunskap och kompetens hos företagen än tidigare om marknader, distribution, produktutveckling, affärsmodeller och design. Det är knappast förvånande att ny statistik visar att dessa immateriella investeringar bidragit till den höga svenska produktivitetstillväxten.
Det framväxande landskapet kräver bredare policyperspektiv än paradoxens snäva input-output relation. Beroendet mellan exporterande industriföretag och nya tjänsteföretag som ingår i Sverigebaserade eller utlandsägda koncerner behöver uppmärksammas i större utsträckning. Det kräver ett ökat fokus på innovation i gränslandet mellan produkter, tjänster och affärsmodeller. Intraprenörskap i etablerade företag i kombination med ett vasst entreprenöriellt klimat måste gå hand i hand – inte antingen eller som paradoxen antyder. Inslag i den politiken är kanske att bejaka «matte, migration och matchning» som rubriken i en svensk dagstidning nyligen uttryckte det. Det innebär universitet med globala varumärken, hög global attraktionskraft i intressanta storstadskluster för att kunna rekrytera utländsk spetskompetens och en arbetsmarknad som gör att personer lätt kan röra sig mellan länder, sektorer och företag utan att förlora trygghet och pension. Se där, en agenda som inte bygger på trubbiga indikatorer eller på en paradox.