Från tid till annan händer stora saker. Norge förefaller vara på väg mot en ny modell för forskningsfinansiering, en revolution kanske lika djupgående som den som skedde för 30 år sedan när Norges forskningsråd blev till. Vi är inte personerna att fullt ut bedöma vad som sker; vi kan bara göra vissa iakttagelser från en svensk horisont.
SVERKER SÖRLIN, professor, Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH
MATS BENNER, professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Både Norge och Sverige har en stor och överlag välfungerande sektor för högre utbildning och forskning. Båda länderna har präglats av samma stora regimskiften, låt vara i olika grad. Först det kalla krigets prioriteringar (rymd, polar, atom etc.). Sedan den massiva utbyggnaden av högskoleutbildning, särskilt för den expanderande offentliga sektorns kompetensförsörjning.
Parallellt gjordes forskningsprioriteringar till stöd för teknisk och medicinsk industri. Från 1980-talet med globaliseringen lades tyngdpunkten på nationell och regional konkurrenskraft medan perioden sedan den finansiella krisen förskjutit den mot globala utmaningar, FNs hållbarhetsmål och s.k. missions.
Forskningsinstitut utanför akademin
Norge valde ett system med en större sektor av forskningsinstitut utanför akademin. Sverige var extremt i andra riktningen genom att insistera på att också sektoriell och tillämpad forskning skulle ske vid universiteten.
Norge valde på 1990-talet att koncentrera forskningsstödet i en stor myndighet, Norges forskningsråd. Sverige gjorde en stor forskningsrådsreform år 2000, men behöll en finansiärsmångfald och överordnade tematiska prioriteringar. Forskningsmedlen har sedan dess nästan fördubblats.
Forskningsfinansieringen är uppdelad i Sverige
I Sverige diskuteras idag livligt om två decenniers resurstillväxt också har växlats över i kvalitativa förändringar i universitetens sätt att arbeta. Under tiden sedan sekelskiftet har det handlat om satsningar på ”excellens” och tematiska forskningsmiljöer.
Ett annat format har varit innovationsagendor och utmaningar. Nyliberalt inspirerade styrningsmodeller har slagit igenom i fördelningen av resurser för utbildning.
Samtidigt är det slående i hur relativt liten grad alla dessa åtgärder lett till någon mer omfattande påverkan på högskolesystemens strategiska design. Det har blivit mer av samma snarare än förnyelse. Stora forskningsmiljöer har blivit större, redan rika områden har vuxit medan andra alltmer präglas av utbildningsuppdrag i gamla fåror.
Av tvärvetenskap och problemorientering har ofta blivit pragmatiskt sammansatta nätverk utan riktig transformativ kraft. Av en gång i tiden relativt kraftfulla universitet har blivit medelsförvaltare och projekthotell.
En förklaring, tror vi, är att forskningsfinansieringen är uppdelad på väldigt många händer, var och en med sin egen profil men med liten intern samordning. Kan detta ändras? Just nu sitter en utredning med uppdraget att föreslå ett effektivare finansieringssystem (Fofin; se Benner & Sörlin, ”Organisationen för statlig forskningsfinansiering i Sverige ska ses över”, Forskningspolitikk 2022:3).
Inte mycket tyder på att den kommer att rubba några grundläggande cirklar. Det allmänpolitiska klimatet för reformer är också sedan många år det sämsta tänkbara med svaga regeringar.
Stora samhällsfrågor
Att utbildning och forskning borde vara centrala för en långsiktig lösning av stora samhällsfrågor märks knappast alls. Ambitionen att ställa om dysfunktionella inslag kring miljö, energi och klimat syns märkvärdigt svagt inom forsknings- och utbildningspolitiken. Framtidens branscher inom strategiska råvaror och batteriteknik, liksom kompetenser för hållbarhet inom ekonomi, samhällsvetenskaper och humaniora, får inga nya tillskott.
Samtidigt slits forskningsmyndigheterna mellan sina normer om den fria forskningens välsignelser och önskan att aktivt stödja en meningsfull samhällsutveckling.
Det för en svensk observatör kanske mest intressanta i den norska utvecklingen gäller hur forskningsfinansiärerna arbetar. Norges forskningsråd har mödosamt byggt upp ett system av kompetensbaser inom en mängd områden, från humaniora över fiskeri till genomik. Man har bundit samman kunskapsmiljöer i akademi, institut och näringsliv kring tematiska utmaningar.
Ur ett spretigt och starkt decentraliserat system utan internationell synlighet annat än undantagsvis har en kunskapsnation vuxit fram. Utvecklingen har inte saknat problem, men den har varit ambitiös och har lyft kvaliteten och relevansen i norsk forskning.
I Sverige fanns en liknande stark kompetensbas i Styrelsen för teknisk utveckling (STU) på 1960- och 1970-talen. Det var en uthållig finansiär med starka klientrelationer. Den möjliggjorde för långsiktiga kunskapsmiljöer att växa fram. Någon sådan politik finns egentligen inte alls i dag i Sverige och det är med förundran vi noterar att Norge verkar vara på väg mot samma uppdelning och uppsplittring som i Sverige.
Grundläggande frågor om systemens design
En av de få fördelarna med att befinna sig i en tid av många samverkande kriser är kanske att det är lättare att diskutera grundläggande frågor om systemens design och funktion. En sådan diskussion borde handla om frågor som dessa.
• Konkurrensutsatt finansiering från en stor mängd finansiärer som drivkraft för differentiering och kvalitet – fungerar det? De har nu funnits i omkring trettio år. Deras omfördelande effekter är begränsade, och tycks inte öka kvalitet och genomslag särskilt mycket. Här är Sverige inget uppbyggligt exempel.
• Kan kapitalisering av universiteten vara ett sätt att slå många flugor i samma smäll – större autonomi, mer strategisk frihet, bättre kvalitet? Detta skulle innebära ett genomgripande reformverk och förändra dialogen mellan staten och universiteten.
• Hur kan man ta vara på Forskningsrådets starka kompetensbaser samtidigt som man fortsätter en differentiering av de stora forskningsprogrammen med öppningar mot fler kunskapsområden? Det borde vara viktigare än att skapa en helt ny struktur för finansiering med sektoriella och regionala intressen i förarsätet.
• Hur ska den eviga balansgången göras i system – som det norska och det svenska – där offentliga medel på samma gång har ett finansieringsansvar för ett helt nationellt system och en uppgift att också få fram ett stort antal stora och högklassiga miljöer?
Svaren på frågor av detta slag tror vi kräver grundlig analys och bred diskussion. Men också politik och initiativ av ett slag som vi inte på lång tid sett i något av våra två länder. Inspiration och visionär kraft att gå i denna riktning fanns i Norge under Gudmund Hernes tid. Då skulle universiteten bli ”where the action is” i ett Norge där det på nytt skulle vara tillåtet att ”ha ambitioner”. Blev det så, måste man till slut fråga? I Sverige har ambitiösa designprojekt för utbildning, forskning och innovation lyst med sin frånvaro.
Tiden går. Snart har en fjärdedel av ett nytt århundrade förflutit. Vi lever i antropocen. Människor i Europa står på nytt i matköer. Inga länder klarar sina miljö- och klimatmål, inte heller de nordiska. Rädslan är utbredd. Irrationalitet och förnekelse sprider sig. Det borde vara tid att tänka ansvarsfullt om kunskap.
Foto: Sveriges främsta experter på forskningspolitik, Sverker Sörlin och Mats Benner, förbereder en presentation inför ett forskningspolitiskt seminarium i Forskningsrådets och Forskningspolitikks regi den 7 februari i år. Foto P Koch.