En svensk rapport som ble publisert i desember, rettet kraftig kritikk mot den svenske regjeringens satsing på fremragende forskning. Satsingen har, ifølge rapporten, satt likestillingen på forskningsområdet i Sverige 20 år tilbake. En av forfatterne av rapporten gir i denne artikkelen en kommentar til hvordan den svenske eksellens-politikken oppsto og redegjør for hovedkonklusjonene i rapporten. For kvinner har eksellens-politikken vært «en dolkstöt i ryggen», hevder han, og eksellens-midlene har ikke ført til bedre forskning fra grupper som mottok dem.
ULF SANDSTRÖM, PROFESSOR, KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN (TKH)
I trapphuset till ett svenskt universitet i Stockholmsområdet står ett tomt gammalt arkitektskåp med många lådor. På lådorna finns små skrivna etiketter och lådan högst upp har etiketten «Excellence». Vi kan lätt föreställa oss vad den förre mycket dynamiske rektorn förvarade där.
Under hans tid pågick en regionalisering av forskningen. Nya universitet inrättades och fasta resurser gavs till små högskolor. Därmed spreds forskningsmedel ut på allt fler händer. Inga stora summor men de gamla universiteten blev skärrade och behövde terminologi för en diskurs som kunde bryta regionaliseringen.
«Excellence» var det givna svaret. Numera är vi väl bekanta med den termen som bitit sig fast i forskningspolitiken. Ibland kallas det också «spetsforskning». Policydokumenten blev med tiden rätt många och rektorn kanske inte fick plats för alla viktiga papper i den lilla lådan.
De få utvalda
Trots termens svårtydda innehåll belägrades det forskningspolitiska samtalet av idéer om de få utvalda. Detta markerar också ett paradigmskifte i den forskningspolitiska debatten. 1970-talets demokratiska diskurs ställdes på huvudet.
Många gjorde sig till tolk för tanken att särskilt duktiga kunde pekas ut samt att pengar till de bästa forskarna skulle ge bättre avkastning jämfört med att fördelas över många olika kompetenser.
Delar av forskningseliten var särskilt intresserad av excellens. Möjligen för att man därigenom indirekt kunde styra anslagsfördelningen bort från regioner och småhögskolor. De hade inga problem med att framhäva sig själva, vilket dock inte gällde för alla, många stod inte ut med annat än att låta resultaten tala för sig själva. De förra fick dock större utrymme och större chanser till följd av debattens vändning mot excellens.
Saken vore naturligtvis enkel om det fanns ett entydigt sätt att mäta kvalitet i forskning. Talet om excellens måhända stimulerar den bibliometriska forskningen, men de berörda är sällan tillfreds med sådana mätinstrument. Deras utvecklade internationella nätverk gör att de föredrar att utnyttja «experter». Då kan man vara säker på att utfallet inte blir en överraskning.
Man kan också göra som förre dekanen och forskningschefen Karl Tryggvason på Karolinska Institutet: Ge bedömarna mycket konkreta instruktioner om vilka som bör få bidrag.
Forskningspolitisk Följa-John-lek
Vid den här tiden skaffade sig den svenska regeringen en forskningsrådgivare som också var rektor vid Karolinska Institutet. På flera olika sätt var han en entreprenör och vapendragare för elitforskning. Den s-märkte ministern Thomas Östros, som hade behov att återvinna forskningselitens förtroende, tog snart in «excellensfrågan» i 2000 års forskningsproposition.
Det var startskottet för en Följa John-lek som snabbt spred sig i det svenska forskningslandskapet.
Strategiska forskningsstiftelsen var först med att utlysa excellensmedel. Något år senare följdes det upp med en forskningsrådens storsatsning på starka forskningsmiljöer. Påföljande proposition år 2005 gick än längre, vilket ledde till tioåriga anslag på 10 miljoner kr per år till medelstora forskargrupper.
Samtliga större svenska forskningsfinansiärer följde efter och år 2010 utgjorde excellensmedlen en tiondedel av de externa forskningsmedlen. Dessa medel låser i sin tur upp direkta statsmedel i en motsvarande mängd, vilket gör att det sammantaget handlar om avsevärda summor.
Excellens – en forhandlingsbar term
Vi kan vara säkra på att det i rektorns excellenslåda saknades vetenskapliga undersökningar som talade om hur sådana grupper såg ut och hur universitet bör organisera sig för att få excellensbidrag. Termen var dock inte enbart luddig, den hade också egenskapen att vara förhandlingsbar.
Excellens gjordes till ett mycket pragmatiskt begrepp. De grupper som tidigare fått stora bidrag och nu behövde påfyllning låg särskilt bra till. De hade redan tidigare bedömts «excellenta». Snart blev det tydligt att pengarna gick till miljöer som hade sina bästa resultat bakom sig. Av detta följde att nya kvinnliga forskningsledare inte var aktuella för bidrag.
Denna backlash för jämställdheten var redan tidigt ett känt utfall av satsningen. Kvinnor ansågs inte uppfylla villkoren för excellens.
Den gamle rektorn hade många lådor i sin möbel. I en förvarade han material som passade under etiketten «Genus». Han brukade tänka på det som kvinnosaken och lådan hade en tendens att bli överfull under 1990-talets glada dagar. Men, det var en annan låda, och rektorn skulle aldrig få för sig att blanda samman debatten om excellens med kvinnosaken.
«Hans Excellens»-rapporten
När Delegationen för jämställdhet i högskolan förra året gav uppdraget till en grupp forskare att utvärdera satsningen på excellens valde gruppen därför att fördjupa undersökningarna. Resultatet blev rapporten «Hans Excellens».
Gruppen ställde frågor om vilka som sökte och om det bland dem som valdes bort fanns starka kvinnliga kandidater. Likaledes undrade de vad bedömarna hade prioriterat och vilka egenskaper de sökte efter när de valde «excellens». De tidigaste satsningarna valdes för att kunna mäta prestationer ex post.
Kompletta ansökningar, CV och publikationslistor var det material som stod till gruppens förfogande. Analysen utfördes med registrering av CV-data, avancerade statistiska metoder och bästa tillgängliga bibliometriska metoder. Undersökningsresultaten visar för det första att det förekommer flera olika excellensbegrepp. Det som gäller i en satsning behöver inte gälla i en annan. Detta kan sannolikt också hänföras till en andra selektionsmekanism som sällan lyfts upp till ytan: Urvalet av bedömare. Rapporten fokuserar på vilka kompetenser dessa representerar och vilka som utesluts. Framförallt pekar rapporten på vem eller vilka som utser dessa experter. Om urvalet är skevt kanske detta har påverkat jämställdheten?
För det andra framkommer att urvalsprocessen i de flesta fall är helt odokumenterad och otillgänglig för forskning.
För det tredje framkommer att bedömaruppdragen har drag av «mission impossible»: Om en liten bedömargrupp tvingas att representera ett helt fakultetsområde leder det ofelbart till problem för ansökningar som är nya och som inte har företrädare ibland bedömarna.
Att ha en «representant» – någon som drar en lans – i expertgruppen förefaller viktigt för att få bidrag. Detta mättes genom att undersöka samstämmighet mellan de referenser som användes dels av sökande, dels av bedömarna. Flera starka kvinnliga kandidater, liksom många av de män som inte fick bidrag, saknade den fördel som samstämmighet skulle ha kunnat ge.
Gruppen utförde sina analyser på samma sätt som bedömarna kunde tänkas ha arbetat, dvs. genom rangordning av sökande efter många olika variabler. I samtliga fall fanns det en eller två starka kvinnliga kandidater som sorterats bort på oklara grunder. Antingen hade de mycket goda citeringsprestationer eller var starka i andra tänkbara mått. Ändå ansågs de inte räcka till.
Inte bättre forskning
Leder excellensbidragen till bättre forskning? Har avkastningen blivit högre som det förutsades? Gruppen konstaterar att de 19 konstellationer som undersökts före och efter satsningen i samtliga fall utom ett har en viss försvagning eller fortsatta prestationer på samma nivå som tidigare, dock inte bättre. Avkastningen har således varit allt annat än positiv.
Dessa nedslående resultat kan tänkas bero på att prestationerna från de 20-25 procent bästa forskarna i mycket liten utsträckning är direkt beroende av större resurser eller nya organisationsformer. De hade redan innan rätt gott om forskningsmedel och att tvingas samarbeta med utpekade kolleger ger inga fördelar.
När en forskningslinje är uttömd måste det till nya krafter. Problemet i Sverige förefaller vara att delar av den mer eller mindre självutnämnda eliten hindrar framväxten av ny forskning just till följd av att excellenssatsningarna cementerar de gamla forskningslinjerna.
Stora ekar tenderar att skymma undervegetationen. För att utföra ny och självständig forskning behöver unga forskare få egna resurser att bygga sina egna grupper. För kvinnorna blev excellens en dolkstöt i ryggen. De var inte efterfrågade, de sökte inte och de fick endast en skärv av de tillkommande resurserna. Det var ju en annan låda.
Artikkelen bygger på rapporten «Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer». Den er skrevet på oppdrag fra det svenske Utbildningsdepartementets Delegationen för jämställdhet i högskolan, og er forfattet av Ulf Sandström, Agnes Wold, Birgitta Jordansson, Björn Ohlsson og Åsa Smedberg.