Matilda Ernkrans er Sveriges nya forskningsminister. Vad vill ministern?
Mats Benner, professor, Lunds universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Ministerskiften är intressanta. Då grupperas politikområden om en aning, och politikområden skakas om lite. Varje ny minister – antingen det handlar om en nykomling i politikens centrum eller en äldre politiker som skiftar område – vill sätta sin prägel på, uttrycka sina ambitioner med det givna politikområdet.
Ett spel mellan gammalt och nytt
Samtidigt har ju politikområdena en inneboende tröghet. Det går inte bara att ändra på förutsättningarna, målen, aktörerna, ambitionerna, at will. Det blir således ett spel mellan gammalt och nytt.
Sedan i januari 2019 har Sverige en ny forskningsminister. När Stefan Löfven till slut fick ihop en parlamentarisk bas för sin regering, fick Helene Hellmark Knutsson lämna över ministerstolen till Matilda Ernkrans.
Hellmark Knutsson fick ingen enkel start. Det blev mycket uppmärksamhet kring hennes korta och ofullbordade högskolestudier, men hon arbetade efterhand upp betydande förtroende och respekt inom sektorn.
Lite oväntat var det därför att Hellmark Knutsson fick gå, och hon tog till och med till orda i en intervju i tidningen Universitetsläraren1 där hon förklarade att hon fick lämna uppdraget för att hon kom från Stockholm! I regeringspusslet fattades politiker från den svenska landsbygden, hade regeringsbildaren Löfven förklarat.
Rötter utanför huvudstaden
Hursomhelst har Sverige nu fått en forskningsminister med sina rötter utanför huvudstaden, och med en tydlig regional profil.
Matilda Ernkrans är därtill en rätt typisk ny minister som drar på sina tidigare erfarenheter och, inte minst, sina nätverk när hon går in i sin nya roll. Hon var länge ordförande i riksdagens miljöutskott, och har flera gånger uttryckt att forskningspolitikens kanske viktigaste uppgift är att ytterligare underbygga en hållbarhetsomställning av det svenska samhället.
Kompetensförsörjning
Ernkrans är dessutom till sin profession arbetsförmedlare, och denna hennes bakgrund syns i ett annat element i hennes ministerroll. Hon är nämligen också minister för den högre utbildningen, och ett återkommande – närmast obligatoriskt – tema i hennes presentationer är begreppet kompetensförsörjning, en väl beprövad trotjänare i svensk utbildningspolitik (och –retorik).
Svenska universitet och högskolor måste helt enkelt bli bättre på att tillförsäkra att rätt sorts kompetens finns – både för individer som måste få möjligheter att anpassa sig efter arbetslivets förändrade villkor (livslångt lärande) och för samhället i stort som idag lider av många flaskhalsar inom kritiska områden (inte minst inom offentlig sektor med brist på personal i skola, vård och omsorg). Det är argument som är begripliga på de flesta håll i samhället, även om det inte är dem som forskarsamhället
allra helst diskuterar.
Kompetensförsörjning och klimat således. Viktiga områden, men exakt hur de ska profileras ytterligare inom politiken är fortfarande oklart.
Försiktig offentlig framtoning
Utöver detta betygar ministern sin aktning för grundforskningen, vilket är obligatoriskt i svensk politisk retorik även om den exakta innebörden i denna reverens är något oklar.
Det bör också sägas att ministern ännu så länge haft en relativt försiktig offentlig framtoning. Det finns ingen anledning att spekulera närmare i vad detta betyder, men det är inte osannolikt att lågmäldheten har en materiell grund: politikområdet kommer inte att få några nya pengar nu när Sverige är på väg in i en lågkonjunktur.
Det lär med andra ord inte bli några nya stora grepp som kan tas i den kommande forskningspolitiska propositionen. Inte heller kan vi vänta oss att den länge aviserade förändringen av universitetens finansiering («Struten ») verkligen blir av, i alla fall inte i sin fullständiga form.
Universiteten är tveksamma och verkar förhållandevis nöjda med dagens störtskur av styrsignaler, resultatutvärderingar och finansieringsströmmar, medan Strut-utredningens förslag om större samlade uppdrag inom utbildning och forskning verkar svårare att smälta.
Reformera lärarutbildningen
Något måste även en ny minister, med kort inläsningstid, kunna visa upp. Sannolikt kommer Ernkrans att göra ännu ett försök att reformera den svenska lärarutbildningen, som fortfarande dras med dåligt rykte och svagt söktryck.
Att uppdraget kan synas på samma gång marginellt och utmanande verkar inte avskräcka; skolan är och förblir en fråga som får stor politisk uppmärksamhet och det är mycket möjligt nu när Strut-utredningen anlänt och remissbehandlats att den politiska uppmärksamheten istället riktas dit.
Regionala dimensionen
En annan fråga som på ett eller annat sätt lär bli aktuell gäller den regionala dimensionen. Det politiska läget i landet motiverar, med växande muller från nynationella och landsbygdsförankrade populister.
Ernkrans har satt samman en forskningsberedning, denna rådgivargrupp som nästan obrutet har gett råd till regeringen sedan 1962. Forskningsberedningen har vanligen varit en tummelplats för de stora lärosätena och de stora tunga forskningsområdena. Ernkrans har istället gett den en tydligare profil mot regionala intressen.
Alternativ til populismen
Regeringen Löfvens stora utmaning gäller att skapa ett trovärdigt alternativ till de populistiska elementen i det svenska politiska landskapet, som de formerats kring Sverigedemokraterna men med ett bredare genomslag än så.
Det handlar – i Sverige som annorstädes – om stad mot land, urbant mot regionalt, «elit» mot «folk » – och Löfvenregeringens svar handlar om att erbjuda en politik som på alla områden kan bjuda detta motstånd, med sysselsättning, innovation och trygghet som ledord.
Hur denna strid slutar återstår att se, men den påverkar också den högre utbildningen och forskningen, som nu är inriktad mot att skapa nytta och värde här och nu.
Risken är att en ny minister med begränsat handlingsutrymme bara kan få ihop en samling av punktinsatser – lite mer pengar till högskolorna, (ännu) en satsning på klimatforskning, styrning av utbildningsplatser – snarare än de stora djärva grepp som Sverige skulle behöva.
Dessa grepp, låt oss säga ett nytt sätt att finansiera universiteten, en grundläggande förändring i sättet att organisera dem och fördela resurser till dem, behovs för att säkra och stärka Sveriges position som framstående forskningsnation.
Svensk forskning tappar i internationell uppmärksamhet sedan årtionden och mer resurser verkar inte bita på den utvecklingen. Det handlar om mycket mer också, att på djupet förändra det svenska samhället mot ökad hållbarhet och för att bygga globala kunskapsallianser.
Det saknas kort och gott en samlad forskningspolitisk vision och ambition.
________________________________________
1https://universitetslararen.se/2019/04/26/darfor-fck-hellmark-knutsson-lamnaregeringen/
Hovedbilde: Kristian Pohl, Regeringskansiliet.