De nordiska länderna har påfallande mycket gemensamt i sitt sätt att finansiera och styra högre utbildning och forskning. Trots det ägnas rätt lite möda åt att jämföra mellan varandra och försöka lära sig av goda – och mindre goda – exempel mellan länderna. Ett talande exempel är Danmark och Sverige.
Mats Benner, professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Sverige var länge ett föregångsland med omfattande reformer av utbildningssystem, forskningsfinansiering, högskolestruktur och högskolelandskap. Danmark å sin sida stod länge still och föreföll halka rejält efter andra länder i kvalitet och synlighet inom framför allt forskning.
Danmark: Reformtrötthet
De senaste två decennierna har bilden varit den omvända. Utvecklingen i Danmark har varit rasande snabb, med reform på reform kring hur universiteten styrs, forskningen finansieras och utbildningen organiseras.
Danmark har också kunnat skörda frukterna av denna hektiska reformaktivitet, med ökande internationell synlighet och attraktivitet. Samtidigt har en betydande reformtrötthet satt in, och kanske har Danmark tappat sin starka position i världen genom att leverera för många reformer i för många olika riktningar?1
Sverige: Expansiv stagnation
I Sverige är bilden den omvända. Vid 1990-talets ingång stod svenska universitet på sitt krön, med hög vetenskaplig synlighet och ett genomreformerat högskolelandskap. Sedan dess har det varit svagare.
Nästan inga reformförslag har kunnat genomföras i svensk politik trots mängder av utredningar och initiativ. Detta har i sin tur skapat det som Sylvia Schwaag Serger och jag har benämnt ”expansiv stagnation”, där kraftigt ökade resurser inte kunnat växlas över i kvalitativa förändringar.2
Kanske har det varit för många och för djupgående reformförslag för att det mer trögflytande svenska systemet ska ta emot dem?
Egelund och Persson i Lund
I svåra lägen finns det behov av att lära sig. Desto bättre då att det emellanåt ges tillfälle för politiken att presentera sina planer och låta erfarenheterna i olika länder speglas i varandra.
Det skedde nyligen i Lund, när utbildningsministrarna Christina Egelund i Danmark och Mats Persson i Sverige fick tillfälle att lägga ut texten om sina politiska planer, men också möjligheten att jämföra utvecklingen och göra reflektioner kring lärdomar.
Danmark: Kortare utbildningar
Egelund kommer i ett läge med stor turbulens kring olika reformförslag, senast om masterutbildningarnas längd, men också om utflyttningen av den högre utbildningen utanför storstäderna. Hon utlovade inga stora omläggningar framgent. Fokus ligger på att utbildningar ska vara kortare och snabbare för att säkra anknytningen till arbetsmarknaden.
Hon återkom till kompetensbristen på dansk arbetsmarknad och att detta är ett överordnat mål för högskolepolitiken att lösa.
Sverige: Geopolitik och säkerhetspolitik
Persson å sin sida driver en ganska sammansatt reformagenda, som blandar ämnen friskt. Här ingår en översyn av sammansättningen av lärosätenas styrelser, för att stärka kunskaperna om geopolitik och säkerhetspolitik bland ledamöterna.
En allmän överflyttning av resurser till utbildningar inom teknik och naturvetenskap är ett annat drag.
Ett tredje gäller så kallad cancel-kultur och lärosätenas syn på akademisk frihet och öppenhet. Det finns ingen uppenbar röd tråd här, mer än att det handlar om frågor som får stort medialt genomslag just nu, men någon systemomvandling synes inte vara på gång. Detta uttryckte också Persson i debatten, och efterfrågade faktiskt själv större frågor och större grepp inom politiken. Den uppgiften ligger väl närmast på honom själv och på regeringen Kristersson.
Reformpaus
Egelund utlovade alltså en reformpaus och uttryckte en viss tilltro till de danska lärosätenas självbestämmande och kvalitetsmedvetenhet. Hon framhöll rentav sina egna akademiska erfarenheter och det sätt som dessa format hennes politiska gärning. Tonen var respektfull.
Detta gladde de danska deltagarna i samtalet efter decennier av hastigt framplockade reformer av ministrar som kommit och sedan lämnat uppdraget lika snabbt.
Persson vill mycket, det är uppenbart, men har svårt att få fäste i den komplexa svenska högskolepolitiken, där intressena är många och viljan till förändring begränsad. De frågor han driver ligger också lite vid sidan av vad högskolesektorn i Sverige själva önskar.
Persson vill lyfta in högskolor och universitet i säkerhetspolitik och kulturkritik, medan lärosätena vill ha mer resurser och ökad autonomi. Här finns ett stort glapp, och mötet gjorde inte det glappet mindre. Persson vill snarare omdefiniera frågor av vad autonomin betyder och hur den utövas, men ännu på ett sätt som inte är särskilt klargörande. Vad vill ministern, vill han styra mer och i så fall hur? Frågorna hängde i luften efter mötet.
Kvalitet
En sak som var påtagligt frånvarande i diskussioner och presentationer gäller kvalitet. Egelund talade om effektivitet; de danska lärosätena är för ineffektiva och bidrar inte tillräckligt till samhällsnyttan. Men kvaliteten i dansk högre utbildning och forskning togs inte alls upp, detta trots det ”mirakel” som de danska universiteten genomgått de senaste decennierna.
Är frågan om kvalitet – den som tog så stor plats på 1990-talet och 00-talet, borta från dagordningen? Det vore mycket dramatiskt för Danmark på lång sikt.
Persson å sin sida talar ofta om kvalitet och excellens. Men exakt vad han menar framgår inte helt klart, och hur detta ska stimuleras ännu mindre. Svenska lärosäten, högre utbildning och forskning har en utmaning i att öka synlighet och kvalitet, men någon lösning synes inte finnas eftersom det finns så många intressen här. Och lärosätena bidrar själva till låsningarna genom att ständigt påtala behovet av mer pengar. Det låser debatten och minskar utrymmet för innovativa reformer.
Studentkårerna
Det var de förenade studentkårerna i Sverige och Danmark som organiserade mötet – och som också tog kommandot och satte dagordningen.
De danska studenterna vill få ett stopp på reformraseriet och vrida politiken mot att adressera kvalitet snarare än hastighet. De svenska studenterna är å sin sida trötta på att inget händer och vill också de sätta kvaliteten på dagordningen.
Ministrarna fattade inte riktigt vinken: Den danska utbildningsministern var tydlig – det är snabbhet och anställningsbarhet som gäller. Den svenske ministern utlovade ”stora reformer” – men exakt vad det betyder var mindre klart. Men det högskolepolitiska samtalet lever och det är studenterna som driver det. Ett nytt 1968 i vardande?
1 https://www.fpol.no/you-were-human-afterall-danmark-har-blivit-en-land-bland-andra/
2 https://www.sns.se/artiklar/andra-allt-en-hogskolepolitik-for-var-tid/
Hovedbilde: Photosbypatrik.