Forskningens genomslag – «impact» – får allt större plats i den kunskapspolitiska debatten. Men diskussionen styrs av ensidiga bilder av vad genomslag är och hur den bäst kan mätas och stimuleras. Den missförstår därför hur humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kommer till användning. I denna artikel beskrivs hur en holistisk och uthållig modell för bedömning av genomslag kan se ut.
ANDERS EKSTRÖM, PROFESSOR, UPPSALA UNIVERSITET
anders.ekstrom@idehist.uu.se
I Sverige fördelas en del av de statliga basanslagen för forskning och forskarutbildning i konkurrens enligt en indikatorsbaserad modell för resursfördelning. I många år har analytiker på forskningsråd och universitet slitit med att få modellens två fundament att fungera: citeringar och databasen Web of Science. Skiftande publiceringskulturer, vetenskaper som citerar efter helt olika principer, samt omfattande brister i databasens täckning har hjälpligt hanterats med omräkningstal och undantag. Det är bara den jämförelsevis begränsade omfattningen av omfördelningen som hållit vargarna borta.
Nu ska modellen justeras igen. Vetenskapsrådet har på regeringens uppdrag kommit med förslag som på flera punkter är mycket rimliga. Samtidigt framgår det att rapportens författare inte själva har någon större tro kvar på modellen. Helst vill de se ett peer review-baserat system, men åtminstone bör i framtiden databaser användas som faktiskt också innehåller uppgifter om den forskning som modellen ska hantera.
Behöver det sägas? Jo, faktiskt. I många år har man nämligen envisats med att hålla fast vid Web of Science för ämnes- och områdesvisa jämförelser av forskningsdata i Sverige trots att underlaget är så bristfälligt. Därför är det viktigt att rapporten nu slår fast att denna databas helt enkelt inte ger tillräcklig information om utvecklingen inom stora delar av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Det är som att mäta temperatur med linjal, fel instrument helt enkelt.
Senast i juni 2016 påtalades problemet i en skrivelse till Utbildningsdepartementet från det nationella humanistiska dekanmötet. Där framhölls att Web of Science inom det humanistiska området har 1) bristfällig täckning av internationella tidskrifter, 2) mycket bristfällig täckning av bokpublicering, samt 3) i stort sett obefintlig täckning av nationella publiceringskanaler. I skrivelsen förordas istället en modell liknande den som används i bland annat Norge och Danmark, och som baseras på publiceringskanalernas betydelse och på databaser som fångar in en mer mångsidig publiceringskultur.
Liknande förslag har framförts tidigare. Men vad som nu gör det viktigt att en förändring kommer till stånd är inte enbart att temperatur bör mätas med en termometer. Det motiveras också av en pågående omprövning av sättet att förstå forskningens avtryck och cirkulation i samhället. I den kunskapspolitiska modell som dominerade i slutet av 1900-talet smalnade de så kallade impact-definitionerna av för att under en tid bli i stort sett identiska med ekonomiskt mätbara effekter. Idag, när samhällets kunskapsbehov knyts allt tätare till frågor om en accelererande social och politisk polarisering, och till behovet av långsiktig kulturell och ekonomisk omställning, kan inte diskussionen om forskningens «impact» reduceras till frågor om teknisk och ekonomisk innovation. Den nya kunskapspolitiken måste istället utgå från en bredare förståelse av kunskapens «värde» i betydelsen av socialt och kulturellt värdeskapande. Det sätter samtidigt fokus på kunskapens roll, inte som en produkt eller vara, utan som långsiktig infrastruktur.
Inom stora delar av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen finns starka traditioner av att verka i flera olika publiceringsformer, att publicera på åtminstone två språk, och att regelbundet skriva i former där man samtidigt vänder sig till sammanhang innanför och utanför universiteten. En sådan publiceringskultur är varken tillfällig eller daterad, utan historiskt framvuxen ur och integrerad med dessa kunskapsfälts sätt att fungera i samhället. Den är en förutsättning för forskningens avtryck inom myndigheter, organisationer och kulturarvsinstitutioner, samt inom det samlade skol- och utbildningssystemet. Den är också en förutsättning för särskilt den humanistiska kunskapens roll inom samhällets breda arenor för opinionsbildning och kulturellt värdeskapande. Om forskningen inom dessa områden ensidigt skulle prioritera en publikationsform skärs alltså själva det rotsystembort som sätter den i förbindelse med många andra kunskaps- och värdeskapande institutioner i samhället. Eller uttryckt på ett annat sätt: kunskapen upphör att fungera som en infrastruktur.
I en tid när behovet av samverkan är stort, och den offentliga sfären genomgår mycket drastiska förändringar, behöver vi istället incitament och institutionella förebilder som utvecklar kunskapens kontaktytor i nya och ännu rikare former. Därför är det inte bara nödvändigt att formulera alternativ till 1990-talets linjära innovationsmodeller. Lika viktigt är att den nya kunskapspolitiken inte styrs av idén om att kunskap idealt sett produceras på en plats och kommuniceras på en annan. Ett framgångsrikt humanistiskt forskningsprojekt gör avtryck i många olika typer av publikationer och samarbeten. På samma sätt kännetecknas de främsta forskarna inom dessa områden av en förmåga att kombinera publicering på hög internationell nivå med en hög grad av synlighet inom policy, opinionsbildning och andra arenor för kunskapsförmedling.
Det är ett mönster som i mycket högre grad än idag bör grundläggas redan i utbildningen av framtidens kultur- och samhällsforskare. Deras aktiviteter beskrivs bäst i en portfolio som dokumenterar en mångfald av former för forskningens «impact», inte i långa listor på snarlika artiklar som citerats ofta i artiklar med ett snarlikt innehåll. Mycket talar för att denna sällsynta sort av mångsidiga specialister också spelar en mycket viktig roll för den vetenskapliga förnyelsen, som i allt större utsträckning äger rum mellan snarare än inom etablerade discipliner och institutioner. Men för att den utvecklingen ska kunna göra mer långsiktiga avtryck, också i sättet att organisera utbildningar, behovs också kunskapspolitiska incitament för andra typer av institutionella nischer och förebilder.
Jag har förmånen att arbeta i en av panelerna i den utvärdering av norsk humanistisk forskning som Norges forskningsråd inledde i våras. Där prövas nu en modell för utvärdering av «impact» som efter brittisk förebild baseras på fallstudier som forskarna själva skriver. Det återstår att se vad den modellen ger för bild av den humanistiska forskningens sammanhang. Fördelen är att den i Norge kan kompletteras med en nationell databas (CRIStin) med god täckning av många olika typer av aktiviteter. I Sverige saknas fortfarande den möjligheten. Det är hög tid att sluta lappa och laga i ett system baserat på Web of Science och istället utveckla databaser som svarar mot den humanistiska kunskapens verksamhetsfält.
Men framför allt behövs en förskjutning i den grundläggande kunskapspolitiska frågan om vilka avtryck vi vill att forskningen ska göra. Låt oss inte förlora väsentliga aspekter av kunskapens värde i en missriktad strävan att standardisera impact-definitionerna genom att söka den minsta gemensamma nämnaren mellan kunskapsfält av helt olika karaktär. Det är kunskapens web of society vi bör värna, inte bristfälliga databaser.